Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1854, sida 2

igen er. Det var ni som skänkte Gervais den här hunden, som han håller så mycket af. Den stackars Puck hade knappt varit en vecka här i dalen, innan han, likasom hans herre, fått svarta starren. Han var blind. Jag bortströk Pucks silkeslena hår från hans pannna. Han var verkligen blind. Puck vände på hufvudet, slickade mig ännu en gång på handen och började derefter ängsligt att tjuta ... — Derför tog Gervais honom icke med sig i går, fortfor Marguerite. — I går, Marguerite! Har ni icke sett honom sedan i går? — Ja, det är oss alla oförklarligt. Föreställ er blott: Vi hade här i söndags ett sörsärligt oväder. Så kom det en mycket förnäm herre till oss; — jag vill slå vad att det var en engelsk lord. Han var öfvermåttan grann — men så våt han var! — Hvad hör det der hit? — o, vänta ska ni få höra! Medan jag gick ut för att göra upp eld och torka den resandes kläder, var han ensam med Gervais. — Ni känner icke hans namn? Det kan väl icke ha varit herr de Roberville? ... — Alldeles riktigt! så hette han. Hvad han sade åt Gervais, vet jag icke; men i går var han ännu mera nedslagen än vanligt; emeller