Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1854, sida 2

framstod för mig som en dröm. Jag återkom först några timmar efteråt fullkomligt till mig sjelf. Min mor sade till mig: De äro borta, men vi stanna qvar på slottet. — Huru! utropade jag, vår hydda är då för andra gången begrafven under en snölavin! — Nej, Gervais, hyddan är qvar, och herr Roberts välgerningar hafva tillåtit mig att försköna den. — Nåväl, svarade jag och kastade mig, smältande i tårar, i hennes famn, njut då af herr Roberts välgerningar! Jag har icke rättighet att neka dig det, men, för Himlens skull, låt oss blott komma bort härifrån ! Jag hade haft tid att öfvertänka vår ställning. Jag visste att Eulalia icke skulle vilja gifta sig med en blind och jag sjelf ville icke ha henne till maka ifrån det ögonblick hon icke mera var blind. Det var olyckan, som gjort oss till jemlikar och ifrån och med den stund då detta sympathetiska band var brutet, förlorade jag således alla de rättigheter olyckan skänkt ämig. Hvad skulle väl kunna fylla det djupa svalg, som Gud kastat mellan ett verldens underverk, en engel till qvinna och den eländigaste varelse, en faderoch moderlös blind? Jag trodde emellertid, att hon icke helt och hållet skulle ösverge mig, utan åtmin