Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1854, sida 1

Redaktionen har med noje emottagit söjande replik: I skogshushållningsfrågan. Vid anmälan, uti Handels och Sjöfartstidningen, af ett — utaf Elfsborgs Läns Hushålls-sällskap till trycket befordradt — anförande, af en dess kommittarade, uti skogssrågan vid Lidköpings landtbruksmöte, har redaktionen, med gillande af anförandets syftning och behandling i ämnet i hvad som rörer skogsmissbrukens påpekande och upplysning deraf, yttrat en tvekan huruvida författaren funnit de rätta botemedlen deremot, hvarvid redaktionen särskildt anmärker sig sakna framhållandet af tvenne för våra skogar särdeles menliga lagar, nemligen skiftesstadgan och hägnadsskyldighets-författningen. — Författaren anser sig genom denna erindran uppmanad, att angifva orsaken, hvarföre desse tvenne verksamma anledningar till skogsförstörelse icke uti anförandet inrymdes, och får anhålla om plats i Tidningen för sitt yttrande. Skistesstadgan afser vid skogsdelningar, att äfven ständskogen skall, jemte skogsmarken, gå i byte delegarne emellan, och att, der ståndskogen på en skifteslott icke förslår att motsvara delegareus tillbörliga skogsmosscandel, skall ersättning af virke lemnas från de virkesrikare lotterne, fördelad på flera års tid. Om dessa stadganden följdes, kan förf. ej inse något särdeles mehn för skogarne kunna inträffa, då den till ständskogen underlagse lottegaren kan, under hela tiden som skogsersätitningarne från de osrige utgå, spara sin egen skogslott, och låta ståndskogen der tillväxa. — Men det verkliga förfarandet med skogen är, vid skogsdelning i allmänhet icke sådant, utan tillgår oftast på det sättet, att delegarne, som ej anse sig nöjda med den af förrättningsmännen upprättade, och af egodelningsrätten — i och med skiftesfastställelsens meddelande — stadfästade ståndskogsliqvidationen dem emellan sedermera öfverenskomma att, hvar och en, taga hvad honom i ståndskog före skiftet tillhört, samt att nedhugga och träd för tråd dela den förut odelade ståndskogen. Man kan således icke tillskrifva skiftesstadgan någon vidare skuld till dessa slags skogshärjningar, än att den ger anledning till sådane — att de blifvit en följd af laga skiften, får Iman helt och hållet tillskrifva våra skogslagars ofullständighet, som medgifver skogsgrundmassans ödeläggande af hvad anledning som helst. Förf. kan, för sin enskilda del således icke inse, att något vore att vinna genom upposlrande af skiftesstadgan; hvilken sedan är 1827 visat sin användbarhet, och som ej utan starka brytningar numera kan upphäfvas, helst då ändamålet blott vore att undanrödja en enda af de snart sagt oräkneliga anledningar till skogsförstörelse, som hos oss förefinnas, utan att ändå komma skogarnes fredande mera än ett tupsstez närmare. Beträffande åter hägnadsskyldighetsförfattningen, äro meningarne numera temligen öfverensstämmande om dess skadliga inflytande så väl å landtbruket som skogsbruket, och derföre dess upphörande att snart emotse. Då den förnämligast berörer anvåndandet af de alster som skogarne lemna, kan dess inverkan på skogsskötseln ej blifva af någon hufvudsaklig beskaffenhet. Om — vid den hittills medgisna — sköflingen af våra skogars grundmassa, virket begagnas till export, till byggnader, till hågnader eller bränsle, blir för skogarne och deras behandling helt likgiltigt, hufvudsaken för deras bibehållande blir alk-id. att positiva hinder uppställas för sjeifva sköflingen, den måtte sedan hafva hvilka anledningar som helst. Försattaren vill ingalunda förneka, att han länge ansett och för närvarande äfven anser svenska jordens hägnadsskyldighet hafva tagit skogarne allt för mycket i anspråk, och föranledt mångsalldiga onödiga skogsafverkningar; men då den ej inuesattar någon hufvudsak för skogsbehanduZt VAS