Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1854, sida 1

Blott några ord till genmale å den upplyste och nitiske insändarens yttrande. Vi äro ense om ett: om olyckorna af den stora skogsmisshushållning, som råder i landet. Men här såsom öfverallt dela sig meningarne i asscende a såttet för det ondas afhjelpande. Det är en naturlig känsla, att då man ser ett ondt och med det lisligt deltagande och bekymmer ser dess ohejdade fortgång, man genast tänker: här måste sättas en lag emot detta onda; missbruken måste genom förbud och straflbestämmelser hämmas. — Det vore ingen nöd om det onda läte sig hämma på detta vis, men undersöker man förhållandena närmare, finner man ofta, ja oftast, att lagstiftningen icke blott är vanmäktig i afseende å det ondas afhjelpande, utan hvad värre är, vållande nya olyckor och mången gång svårare än dem man velat afböja. Sverges, likasom de fiesta länders statshushållning visar tyvärr blott alltför talrika bevis på sådana förhåltanden. Man har sannerligen icke att beklaga sig öfver brist på lagstiltningsåtgärder; tvertom hafva statsmyndigheterna varit färdiga, att i hvad ögonblick som helst, göra sin vishet och makt gällande, på ett sätt som vanligen varit ovist och blifvit vanmaktigt. Se t. ex. vår bränvinslagstiftningshistoria! Lika rädda som vi för vår del derför äro för införandet af nya positiva lagbud i den allmänna och enskilta hushållningen, emot de missbruk, som der kunna råda, lika angeläget synes det oss vara, att undanrödja sådana lagar, som befordra dessa missbruk. Man talar mycket om individernas kortsynthet, syndfullhet och allahanda brister, såsom orsaker till det onda i verlden; det må vara en sanning — men dessa deras brister äro dock såsom droppar i hafvet mot allt det förderf, som en enda falsk och osörnuftig lag vållar, ty här är det onda gjordt till regel, upphöjdt till allmän grundsats, under det de enskiltes fel måste gälla såsom straffvärda afvikelser från det rätta.