Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1854, sida 2

ned framför hennes fötter. Herr Robert upplyfte mig, smekte mig och öfverlemnade mig i min mors omvårdnad. Eulalia var icke mera qvar. Hon återkom nästa och de närmast derpå följande dagarne, och mina läppar försummade icke att söka efter den grymma ögonbindeln, som närde mina illusioner. Jag gladde mig åt hoppet att kunna förblifva densamme för henne, så länge hon icke sett mig. Med vanvettig tillfredsställelse sade jag till mig sjelf: Hon har sörblilvit blind för min skull, min Eulalia! Hon skall icke se mig! hon skall alltid älska mig! Och jag kysste gång på gång den gröna ögonbindeln, ty jag höll icke längre af hennes ögon. Det hände sig en dag, — jag vet icke hur jag skall säga er det — att hon tryckte min hand med mera värme, att hennes hjerta slog häftigare mot mitt bröst och att mina läppar kommo att under den gröna bindeln vidröra hennes långa, silkeslena ögonhår. — -Store Gud! utropade jag. Skulle mitt minne bedraga mig? Rej, nej. jag påminner mig. att jag, då jag var helt liten, sett dagsljuset sväsva kring mina ögonhår, att de utskickade strålar, brinnande gnistor, kringsväfvande punkter, brokiga färger, och slutligen minnes jag, att det var genom dem som