Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1854, sida 2

——— oss något från hvarandra ... — Ja, sade herr Robert, slutande oss i sin famn och tryckande oss till sitt hjerta med mer än vanlig ömhet, ja. hvarför ickel Ar jag icke rik nog för att köpa er tjenare — och vänner? Jskolen få barn, i hvilka er gamle far skall lefva upp på nytt, ty er olycka är icke ärftlig. Omfamna mig Gervais; omfamna mig, Eulalia; tacken Gud och drömmen om morgondagen; ty den dag som uppgår i morgon, skall blifva skön, till och med för de blinde. Eulalia sjönk i mina armar. För första gången vidrörde mina läppar hennes. Denna lycka var alltför stor, för att kunna kallas lycka. — Jag trodde att mitt bröst skulle sprängas. Jag önskade dö, men ack! jag dog icke! Jag vet icke huru andra bära sin lycka. Mig fattades både lugn och hopp. Jag kunde icke finna någon sömn, eller rättare, jag sökte den alldeles icke; ty det tycktes mig att evigheten icke vore lång nog för att njuta all den lycksalighet, som var mig beskärd. Jag nästan begret den förgångna tiden, som visserligen försvunnit utan berusning, men också utan fruktan, ty jag hade då intet att hoppas. Jag önskade att åter känna denna själens rena, andliga vällust, som bor i barnahjertat, som låter menniskan vara obekymrad om framtiden eller i hvarje fall blott tänka på den stundande da