Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1854, sida 1

sedd af verlden dölja de sista dagarne af sitt lif i denna enslighet. I ett aslagset land, på andra sidan af vära berg, hade han förlorat en maka, som utsjort hela hans lycka och intet annat hade blifvit honom öfrigt till minne af henne, än ett föremål för ständig sorg: en dotter, som var född blind. — Icke destomindre prisade iman lika mycket Eulalias själsgåfvor, hennes hjertas godhet och hennes täckhet, som hennes fars förträffliga karakter. Val hasva mina Ögon ej kunnat dömma om hennes skönhet, men hvad skulle väl kunna öfvergå den förtrollning, minnet af henne väcker i min sjal! Min inbillningskraft målar henne ännu skönare än min mor! — Hon är död? utropade jag. — Död? svarade han med en röst, hvari låg en förunderlig blandning af fasa och glädje uDöd? Hvem har sagt er det? — Jag känner henne alls icke, jag sökte blott förklara för mig orsaken till er skiljsmessa. — Hon lefver, sade han bittert. Han förblef några ögonblick tyst. Jag minnes icke om jag sagt er, tillade han halfviskande, att hon hette Eulalia. — Det var Eulalia, och detta var hennes plats. Han afbröt sig sjelf ånyo. — Rulalia! å