Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1854, sida 1

dem, skulle man hafva trott att en engel nedstigit från de förfärliga bergstopparne för att förtrolla dalen. Hvarje dag under den vackra årstiden förde man oss till denna plats, hvilken man här kallar: de blindes klippa, och dit den ömmaste far ledsagade oss med all den omsorg vänskapen inger. Vi voro omgifne utaf grupper af alprosor, violer och astrar och när då våra händer funnit en af dessa sistnämnda blommor med sin korta stjelk, sin sammetslena, runda yta och silkesmjuka ränder, så roade vi oss med att rycka bladen af den, i det vi öfver hundrade gånger upprepade denna lek, som tjenar till tolk för kärlekens första bekännelser. — Då den lögnaktiga blomman icke ville uttrycka min enda tanke, förstod jag lätt att genom ett oskyldigt bedrägeri dölja detta för Eulalia. Måhända gjorde hon å sin sida på samma sätt. Alla dessa fröjder äro numera endast en dröm för mig. Medan Gervais yttrade dessa ord hade han blifvit alltmer och mer sorgsen. Hans eljest så öppna panna fördystrades af en mörk sky; han fortfor att tiga, stampade med foten och var nära att söndertrampa en alpros, som redan länge hängt förtorkad på sin stjelk. (Forts.)