Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 1

i skatterna. Skatteminskning skulle nemligen komma egentligen mindre jordbrukare, arbetare och tjenstemån till godo. För kapitalisterna komme en skatteförhöjning att ega rum, så att de blefvo ställda i likhet med andra medborgare i afseende å bevillningens utgörande. Om och till hvad grad den tillgodokommer fastighetsegare eller den som varit taxerad för inkomst, beror på huru beskaffade deras uppgifter till taxeringarna och taxeringsmännernas åsigter hittills varit. Ju mindre hvar och en hittills undandragit sig i lag stadgad skatt för hvad han ägt eller förtjent, ju större nedsättning skulle han nu vinna. Men alla vinna derigenom att de, sasom nämndt är, befrias från den lockelse till osanning som ligger i en skatt utgörande 5 proc. eller 20:del af hela inkomsten i ett fattigt, men dock skuldfritt land, då man i det rika, men högst skuldsatta England, knotat öfver en inkomstskatt al 7 pence per eller icke fullt 3 proc. Ifrån densammas erläggande har dock hvar och en som ej ägt 150 eller 1800 rdr bko årlig inkomst varit befriad, till dess nyligen detta belopp blifvit minskadt till 100 Å. Inkomstskatten minskas år 1855 i England till 6 pence per (24 proc.) och år 1857 till 5 pence per X föga öfver 2 procent. Sedan, genom utförda kalkyler, blifvit beräknadt, att genom den föreslagna förändringen en minskning i statsinkomsterna skulle uppstå af 858,950 rdr bko, slutar motionären med följande ovedersägligt sanna ord: Vill man hafva ärliga uppgifter af dem som idka rörelse bör ej eller bevillningen för dem sättas ölver I procent af en inkomst, som ofta är osäker och tillfällig, samt i våra mindre städer sällan mer än tillräcklig för handlanden eller handtverkarne till de dagliga behofven. Att betrakta inkomst af osäker rörelse högre än inkomst af samladt kapital är dessutom orimligt och orättvist. Enhvar fattar vigten af denna motion. Det är en ovägerlig sanning, att man alldrig kan erhålla ärliga inkomst uppgifter, så länge bevillningen utgör 5 proc., hvilket gör 50 rdr bako i stuts-kontributioner på en inkomst af 1000 rdr bko. Då nu kommunala m. fl. utgilter på de flesta orter utgöra nära lika mycket, så måste en person, som sitter med en inkomst af 1000 rdr, deraf betala 100 till det allmänna. En samvetsgrann person uppger derlöre icke sina årliga inkomster, emedan han icke vill lemna falska uppgister, utan bötar för underlåten ltaxerings-uppgift och låter beskatta sig efter taxeringsmåännens behag. Denna taxering blir emellertid högst orättvis, alldenstund alla, hvilkas inkomser kunna kontrolleras, såsom embetsmännen med sina små löner, drabbas af bevillningen i hela dess tyngd, hvaremot näringsidkaren, särdeles köpmannen, merendels icke taxeras för en fjerdedel af sina verkliga inkomster. Likaledes är det ytterst orimligt och obilligt, att kapitalisten ej behöfver betala en skilling till staten, under det den skuldsatte näringsidkaren eller egendomsägaren skall betala icke blott för sin verkliga inkomst, utan äfven för de räntor han lemnar kapitalisten, hvilka han ej lagligen får afdraga från sin årsinkomst. Det heter att han ersättes härför, likasom att kapitalisten beskattas, genom det s. k. bevillnings-afdraget, men dels kommer ofta detta afdrag ej i fråga, dels blir det af intet värde då räntan faller under 6 proc. Det är hög tid att detta orättvisa förhållande ordnas, och att den som bäst förmår bidraga till det allmänna icke längre sorblifver derifrån alldeles befriad. Den af hr v. Koch föreslagna reformen är således af högsta nö