Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 1

Den unge mannen vidrörde smekande med sina singrar hundens långa, silkeslena här. — Hur känner du mig? sade han till hunden, du är icke härifrån dalen. Jag hade också en gång en hund; den var lika munter och måhända äfven lika vacker som du; men det var en krushårig pudel, — denna min sista vän har också öfvergifvit mig — liksom de andre. Min stackars Puck! . . . — ÅHvilken egen tillfällighet! Er hund hade samma namn som min .. . — AÅck, min herre, sade ynglingen, i det han, stödd mot sin staf, sökte resa sig upp, ursäkta att min svaghet . . . — Sitt stilla, min vän! Ni är blind 24 — a, alltsedan min barndom. — Har ni aldrig sett? — .J0, jag har sett, men blott litet. Emellertid har jag ett dunkelt minne af solen, och då jag upplyfter mitt öga mot den plats, der den sväfvar i rymden, tycker jag mig ännu se ett klot röra sig, som påminner mig om dess sarg. Jag minnes äfven snöns hvithet och bergens imponerande utseende. — Det är alltså en olyckshändelse, som beröfvat er synen ? — ÅJa, en olyckshändelse, men som tyvärr likväl blott var den mindsta af mina olyckor. Jag var knappt två år gammal, då en snölavin,