Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 1

ga sympathier, stannade orörlig, alldeles som magnetnålen, hvilken befinner sig på lika afstånd mellan tvenne jernstänger. På en i klippan uthuggen bänk satt en ung man med det skönaste, det mest hänryckande ansigte; han var klädd i en ljusblå blouse, i handen höll han en lång staf med krokigt handtag denna fantastiska dragt gaf honom en viss likhet med de gamla herdemålningarne af Poussin. Hans blonda, lockiga hår boljade kring hans hals och skuldror. Hans anletsdrag uttryckte allvar, men icke stränghet, tungsinthet men icke modlöshet; hans mund hantydde snarare på ett gladjelost lif än på bitterhet. Endast uttrycket i hans ögon var mig oförklarligt; väl voro de stora och klara, men orörliga, stumma och liflösa. Vindens sus gjorde att han icke hörde mig nalkas. Intet lät mig förmoda, att den unge mannen varseblifvit mig; jag anade derför, att han var blind. Puck hade utforskat dessa mina intryck och knappt hade han märkt den välvilja, med hvilken mina ögon hvilade på denne nye vän, förrän han sprang bort till henom. — Hvem kan förklara den uppoflrande tillgifvenhet, som det trognaste djur på jorden hyser sör den olyckligaste varelse, — som hunden hyser för den blinde?