Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 1

VBR 2 — 2— uppgiften är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, så att med visshet inkomsten ej varit större än uppgifvet är; 1:0. Att bevillning för all fast egendom, som innehafves å landet eller i stad med ägandeeller åbotätt, bestämmes till 4 rdr för hvarje 10,000:de af det uppskattade värdet och i samma förhållande för värde derunder. 8:o. Att taxeringsvärdet för fastighet skall bestämmas till det belopp, derför den sednast blifvit förSåld, om försäljning ägt rum under de sista 10 åren, men de egendomar, som icke blifvit under denna tid försålda uppskattas hvart 5:te år till ett med de sednast i orten försålda egendomarne jemförligt värde. . 9.:0. Att den s. k. minimitarissen för hemmansvårdet i hvarje lån, ej vidare åberopas i eller bifogas bevillningsförordningen. Af de utaf motionären för detta vigliga förSlag framställda motiver må meddelas: i Kapitalisten betalar numera, sedan räntan i allmänhet nedgätt till 5 procent, sällan nagon bevillning. Petta har dock ej varit lagstiftarens mening, och är så mycket mera orätt som beskattning väl snarare bör erläggas af de samlade kapitaliserade revenyerne, än af de årliga, Som osta endast räcka till bestridande af lefnadskostnaden. Enligt det föreslagna stadgandet skulle bevillningen af hapitalen inga direkt till staten. Gäldenär, om han berättigas afdraga bevillning, kan sällan begagna denna rätt. Stadganderne kringgäs och man vänjer sig vid lagbrott. Ä Att den ränta man sjelf betalar a egen skuld först sår afdragas är billigt. För öfrigt är föreskriften enkel och lätt tillämplig, då det åtminstone är vida lättare att uppgifva och kontrollera inkomst af pennivgeutlåning än af handel eller rörelse i allmänhet. Inkomstskatt blir egentligen impopulär derigenom att man för kontrollen tillåter sorskningar angaende en sbildta aflärsförhällanden. Sådant bör ock i möjligaste mätto undvikas. A andra sidan måste man duck söka förekomma och undanrödja de demoraliserande verkningarne af osannfärdiga uppgifter från hela samhällsklasser. Bäst sker väl detta i allmänhet, i afseende a skatt, om man icke gör afgiften obilligt stor, och sedan förtror sig till den allmänna rätiskänslan. Hvad här ofvan blifvit föreslaget är redan antaget i reglementen för vissa allmänna kassor i afseende å tysta förmansråtter. En uppgift på ära och tro af svensk man, kontrollerad af taxeringsmans rätt att definitivt bestämma beloppet, skall troligen når skatten ej är för hog, i de flesta fall och således för ändamålet blitva tillräcklik. Edernas antal bör ej onödigtvis ökas. Enskildta böckers företeende är odiöst. Om fast egendom i allmänhet anses afkasta 4 procent, och således en egendom ärd 10,000 rdr afkastar 400 rär, så utgör den föreslagna skatten af 4 för 10,000 jemt I procent af inkomsten och blir således lika med den af lön, rörelse eller kapital. Nu utgår af fastighet taxerad till 10,000 rår, afkastande 400 rur, bevillning med 20 rdr, således 5 procent af inkomsten. Egemligen borde egarens skuld afdragas innan bevillning erlades, men detta vägar jag ej vid detta illfalle föreslå. När bevillningen nedsättes till !:delaf dess nuvarande belopp, bör, om den äfven utgår af verkliga vardet, knappast skatteförhöjning kunna uppkomma för någon sastignetsegare, huru lågt han han hittills varit taxerad. Köpevärdet kan vål någon gång vara för nögt eller för lagt. men är en i allmänhet säkrare grund än alla värderinsar. Derigenom att alla egendomar blifva upp skattade till deras verkliga värde, får man sedan för belaningar, inteckningsrelaxer, kommunalafgifters bestämmande m. m. tillförlilligare grund än den efter hemmantal och de n. v. taxeringsbeloppen, hvilka variera så att, (enligt bil. n:o 3 till de är 1847 utgifna statistiska tabeller) 1 helt mantal frålse finnes, som är taxeradt till 6 rdr och I mantal kronoskatte, som är taxeradt till 50,000 rdr bko. Rörande de sinanciella resultaterna af de föreslagna åtgärderna yttras: Hufvudsystet med desamma är mera rättvisa och befordrande af den allmänna moraliteten, derigenom att man icke genom snart sagdt oemotståndliga frestelser att undandraga sig den orimligt höga beskattningen, tvingar pluraliteten af de skattskyldige till osanna uppgilter, än att vinna någon särdeles betydlig minskning RR FL