Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 1

na döende känslor till nytt lis; mitt sjuka hjerta hade behof af att hemta helsans dryck ur dessa lifskållor. Knappt hade jag gått ungesar trettio steg, innan jag till min förvåning märkte, att min hund Puck icke mer fanns vid min sida. Min förundran häröfver var så mycket större, som jag af erfarenhet visste, att hunden, förr än det skulle falla honom in att lemna mig, motstod åsynen af de mest frestande läckerbitar. Annu såg jag intet spår af honom, oaktadt jag flera gånger lockat på honom. Jag började verkligen bli orolig häröfver, då jag plötsligen fick se min vackre Puck komma tillbaka med slokande öron och rädda steg; han nalkades mig med krökt rygg, ödmjuk, bönfallande blick och hufvudet så nära mot jorden, att öronen släpade mot densamma. Han var af den långhåriga, spanska jagthundracen. Om du, käre läsare, sett Puck i denna underdåniga ställning, skulle det icke ha varit dig möjligt att bli ond på honom. Jag kunde också icke visa mig förtörnad mot hunden; men nu gaf han sig till att på nytt springa sin kos, vände derpå åter tillbaka och efterhand som han upprepade detta, började jag söka i hans spår efter det föremål, som så drog honom till sig, tilldess hunden slutligen, likasom dragen af tvenne mäkti