Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1854, sida 2

le komma till honom. Hela byn samlade sig, då Erdmuth gick öfver gatan till Gottfreds hus, klädd i bruddrägt och med det treradiga halsbandet, hvilket hon troget gömt, på halsen. Hon kysste morbrodrens darrande hand; han kunde på en lång stund ej få ett ord öfver sina läppar; slutligen sade han, i det han visade på granathalsbandet med den vidhängande svenska dukaten; — Hvem har gifvit dig detta? — Min far. — Har du eljest räddat något af ditt mödernears? — Nej. Gottfred slöt sina ögon och teg; då framträdde Bläsi och sade: — Hon behöfver det icke mer; hon har åter far och mor och behöfver icke något ... — Undantagandes en man, tillfogade Gertrud. — Och det har hon också! sade Blasi. Den ring hon har på fingret, har hon fått af mig, och den har också uppstått ur jorden. Modren omfamnade Erdmuth; Gottfred nickade tyst. Så snart den vederbörliga tillåtelsen inträffat, hölls Erdmuths och Bläsis bröllop högtidligen ännu före fastan, och Gottfred, som måste hålla sig mycket inne, var alltid gladast