Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1854, sida 1

— cAQA— — nades och jublade öfver hans skicklighet. I ösvermodig känsla af att vara i besittning af en hemlighet, som han nu icke mer bydde sig synnerligen om att dölja, ropade Bläsi: — enna lek har jag för många år sedan lekt med Erdmuth; hon dansade länge ofvanpå vattnet, men slutligen måste hon ändå plumsa i. Ingen förstod honom utom Erdmuth och systern; de öfrige sägo förvånade på honom och deras blickar tycktes säga: Nu trodde vi att han var kurerad, men han är återigen icke riktig i hufvudet. Det var en lugn dag; solen kunde icke riktigt komma fram, himlen var hvitgrå och jorden likaså, ty rimfrosten hade lagt sig på gräset, på jordytan och på topparne af vintersäden. Innanför kyrkogårdshäcken brunno hundradetals ljus på de svarta korsen, icke en vind rörde sig och ljusen brunno så lugnt som i ett rum, på ett af korsen flammade tvenne ljus och under dem stod namnet: Erdmuth. De lefvande vandrade omkring mellan de dödas grafvar, ingen talade högt, blott tysta böner framhviskades, de lefvande liknade sjelfva kringirrande andar och mången tänkte helt säkert på, att han måhända om ett år sjelf skulle ligga här under den rimfrostbetäckta jorden, medan det brann ett ljus öfver hans hufvud. Äfven