Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1854, sida 1

5 November, Guy-Favkes dag, den dag då Engelsmannen in essigie bränna hvarje impopular person, till minne af den lyckträll, som hindrade popisterne att spränga parlamentet iluften. Hvilket namn skulle dessa ishafvets gäster, aslagsnade från alla rykten, obekanta med dagens händelser och strider, gifva åt sin mannequin? 10, helt enkelt en tjuf. Och då sjömännen massakrerade sitt offer, läto de Eskimåerne förstå, att de vanligtvis så behandlade hvarje skurk. Vildarne, som just icke hade så aldeles rent samvete, bemödade sig på det mest löjliga sätt att öfvertyga Engelsmännen, att de icke hörde till detta slags folk. Vi förbigå de åtskilliga händelser, hvilka tilldrogo sig emellan infödingarne och besättningen. Endast genom den noggrannaste vaksamhet lyckades man skydda Plover för bedrägliga anfall. Annu under den starkaste vinter fortforo vildarne att besöka skeppet. Icke den strängaste kommo allesammans, män, qvinnör och barn, samt begärde att få komma ombord, och medan de afvaktade tillåtelse dertill, satte de sig i snön och vältrade sig deri, liksom vi i sommarsolen. Kapitenen omtalar ett märkligt exempel på deras förvånande förmåga att utharda kroppslidanden. Sex Eskimåer begåfvo sig ut på isen för att jaga hvita björnar. Isen bröt upp och skiljde sig ifrån den fasta isen, och utan proviant, drefvo de vind för våg i hela sex dygn. Slumpen räddade dem och återförde dem till kusten. Kölden hade icke tillfogat dem annat ondt, än några sprickor på läpparna. Beskrifningen på dessa sex dygn, som de tillbragte utan föda, öfverlemnade åt den mest slitande hunger, måste vara skakande, och man måste beklaga, att hr Maguire icke, såsom Mac Clure, hade en tolk, som fullkomligt förstod språket. I första dagarne af Februari kom en inföding och berättade för besalhafvaren, att ett stort skepp med mycket folk ombord öfvervintrade i sydlig riktning derifrån åt Cap Hope till. Berättaren tillade, att några af hans landsmän, som anländt till Cap Smyth, varit ombord på skeppet. Denna underrättelse var naturligtvis egnad att väcka den djupaste rörelse, men kapitenen förblef lugn. Enligt hans beräkningar, var det möjligt att öfvervintra på det af vilden anförda stället. Några dagar derefter anlände några infödingar från Cap Barrow, och dessa upprepade att söderut låge ett skepp med mycket små menniskor. Kapitenen trodde ej eller derpå. Han hyste den öfvertygelsen, att man utmålade saken mera än den förtjente, och att det på sin höjd vore någon hvalfiskfångare, som under sommaren besökt kusten. Man måste vara högst varsam, säger Maguire, vid bedömandet af dessa stammars berättelser. Det behöfs endast ett ord uttalas i de sammankomster, som de för byteshandelns skull årligen hålla sinsemellan, och genast äro historier i svang utefter hela kusten, och en högst obetydlig händelse, som inträffat 100 mil derifrån, blir genast någonting mycket vigtigt, som händt i grannskapet. Det är således oklokt att tro någon slags berättelse, så vida den icke beledsagas af något materielt bevis.