chesen för de Eskimoer, hvilka kommo från f Barrow, var en älskvärd och glad man af omkring 38 års ålder, och var åtföljd af tvenne hustrur, af ganska behagligt utseende. Han önskade tillbyta sig kopparkettlar för sitt pelsverk. Han igenkände genast hr Simpson, som han sett i Hothamviken, samt kom ihåg namnen på kapiten Moore och största delen af skeppets förra officerare. Han berättade händelserna under sin resa, och kapitenen afhörde honom med uppmärksamhet, för att draga fördel deraf för sig och de sina. Han hade sofvit femton gånger, hvaraf åtta gånger i snön och utan att känna olägenhet af kölden. Han sade att hafvet var rent långsutåt kusten söderut, men han hade icke reda på fartygens kosa, ty hvalfiskfångarne närma sig sällan till Cap-Hope, emedan vattnet der är så grundt. Denne chef var också poet. Han sjöng en lång improvisation, i hvilken Rovers och dess officerares namn förekommo. Slutligen lade han handen flera gånger på sin mage, till tecken på en stor vänskap, lade sin panna emot hr Maguires och gned sin näsa emot hans åtskilliga gånger, hvilket kapitenen icke fann särdeles behagligt, emedan svetten dröp af vilden efter anstrangningen vid sången. Chefen berättade ock att hans folk drifver byteshandel med befolkningen på Asiens kust, hvilken befolkning han kallade Tchuk-Chi eller Tsau-Chu. De utbyta i synnerhet mård-, räf-, björnoch vargskinn, fiskolja och hvalfisktran emot kokkettlar, tobak, glasvaror, knisvar och pottfisk-tänder. Chefen stannade länge ombord och behandlades der med en vänskap, som han ock förtjente. Insödingarne söder ifrån äro lika milda och älskvärda, som de norrut äro elaka. De äro mycket erkänsamme, och deras qvinnor tillbakadragna och blygsamma. Innan chefen lemnade fartyget uppstämde han till dess minne en sång som han säkerligen gjorde bekant, långs utåt kusten, hvilket skulle blifva till stor nytta för de expeditioner som kapiten Maguire ämnade företaga på isen ända till Cap Lisburne. Framemot medlet af Februari begaf sig en stor del af infödingarne inåt landet, för att jaga renar, hvilka 1 stor mängd finnas på dessa ofantliga slätter, som utgöra den yttersta nordvestra delen af Amerikas fasta land. Kapitenen, som gerna ville bese landet, beslöt att följa infödingarne på en af deras jagter. Den 1 Mars begaf han sig på väg åtföljd af sekonder hr Gordon, två matroser och en Eskimo som vägvisare. . De medförde en, af sex hundar dragen släde, på hvilken befunno sig ett tält, vapen och proviant. De tågade öfver osantliga snöbetäckta slätter. Då och då sopade vinden bort snön och astäckte tufvor af gröna plantor, hvilka tjenade till föda för dofhjortarne. Efter tre och en half dags marsch anlände man till ett läger, som var uppslaget vid stranden af en flod. Hyddorna voro uppförda af snö och golfven i dem bestodo af is, som på detta ställe hade sju fots tjocklek. Deras sätt att fånga renar är fullkomligt originelt. Landet är så flackt, att man omöjligen kan bakom något skydd nalkas renen. Följaktligen gräfva Eskimoerne djupa brunnar och betäcka dessa åter med ett lätt lager af snö. Renen störtar ned i en sådan och kan på intet sätt sjelf befria sig ur sitt fängelse. Mot medlet af Maj månad erhöll expeditionen af en händelse nya värderika upplysningar. Under det löjtnant Vernon och herr Simpson samtalade med en person, som var något klokare än de öfrige, frågade de honom, om han någonsin vid kusten sett sådana fartyg som Plover. Han svarade: Ja, vid Colville-sloden. Hr Simpson framtog då kapten Pullens journal och öfversatte derutur berättelsen om allt det som händt honom i dessa trakter. Då Eskimoen markte att hr Simpson visste allt, började han blott naivt att berätta detaljerna, fullkomligt riktiga, till och med i afseende på vindens direktion. Han tillade äfven att den Gottfred vandrade omkring här, ty här funnos