Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1854, sida 1

— Ökena ha ändå företräde i allt; de få först foder och sedan kommer menniskorna. — Det är också rättvist, sade Erdmuth, man bör tänka på sig sjelf först sedan man sörjt för andra; korna och oxarna äta höet, men vi få det tillbaka som mjölk, smör och kött. — Nå, än hästarne då? frågade Bläsi. — De äro våra armar, som måste draga vagnen och plogen för oss. — Din mun behösver ingen slipsten, sade drängen leende, och Blasi nickade tyst åt Erdmuth. Först på andra Söndagen talade den gamle Gottfred till Erdmuth. — Flicka, sade han till henne, jag hörde din röst i kyrkan öfver alla de andres; det är något förunderligt i den — jag vet icke rätt hvad. Erdmuth såg förvirrad på honom; hade hon kanske sin mors röst, och var det den, som gjort ett sådant intryck på brodren? Huru gerna hade hon icke velat aflägga detta fremmande väsende, men hon vågade icke och oupphörligt återkom tanken på, att denne man burit sorg efter henne liksom efter en afliden; hon hade redan en gång genom att förtörna honom, bragt honom nära grafvens brädd och hon tordes icke våga det ännu en gång. Vid skymningens inbrott gick Erdmuth med