Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1854, sida 2

De båda qvinnorna gingo barfotade utmed landsvägsdiket och hade bundit sina skor vid de bylten, dem de buro på ryggen. Bläsi pekade redan på långt håll med piskan på dem och frågade sin svåger: — UHvad tror du min far skall säga om, att jag tagit de der båda i tjenst? — Det skall glädja honom, att du åter börjar tänka på saker och ting och fattar kurage. Blasi smällde med piskan, då han körde sörbi de båda fruntimren, som tyste hälsade på honom och han fortfor att smälla och slå knall på knall, ty det var det enda tecken han kunde gifva dem på huru glad han var till sinnes och Erdmuth förstod så väl hvilken inre musik som ljöd bakom dessa oharmoniska smällar. Hon gick den milslånga vägen bredvid Gertrud och klagade flera gånger öfver att det föll henne så besvärligt att gå. — ag har vandrat halsva verlden omkring, sade hon, och ändå tycker jag nu, att jag knappt kan släpa mig fram längre. Hon hade under loppet af denna dag genomgått så mycket, att hennes krafter voro alldeles uttömda. Gertrud grälade på Bläsi, för det han ieke låtit dem åka med, men Erdmuths riktiga invändningar bragte henne snart till tystnad, (Forts.)