Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1854, sida 2

Styckegods. sallge äro de fridsamme, ty de skola besitta jorden. (Ur Fredrika Bremers Hemmen i den nya verlden, 2:dra del.) De högsta skänker, som min själ emottagit under dess pilgrimfärd på jorden, ha ofta blisvit gifna af menniskor, som voro sattiga, både på penningar och kunskaper. Ibland dessa gifvare minnes jag isynnerhet en olärd, hårdt arbetande handtverkare. Han berättade mig, att han var en af trettio eller fyrtio ÅNyEngländare, som för tolf år sedan utvandrat för att bosätta sig i vesterns vilumarker. De voro för det mesta grannar och hade blifvit dragna att förena sig af deras enhet i tankar öfver slerananda ämnen. Sedan några år hade de kommit i vana att mötas, då och då, i hvarandras hem, och att samtala öfver sina pligter till Gud och nästan i ail hjertats enfald. Evangelium var deras bibliothek, det inre ljuset deras prestadöme. Det funnos då inga anti-slafveri-sällskaper; men så undervisade, och villige att lära, som de voro, behöfde de inga sådana medlare för att inse att det var syndigt att förslafva. Freds-sällskapernas bemodanden hade icke hunnit denna lilla afskiljda hop, utom i brutna ekon, och non resistence--Ssallskaper funnos ej ännu. Men med frids-furstens bok, och hjertan öppna för hans inflytande, hvad behöfde de mer? Rik i andlig odling, uppbröt den lilla flocken, för att begifva sig till det :herran vesterlandet. Deras inre hem voro blommande trädgärdar. De grundade sina yure uti vildmarken. De voro arbetsamma och måuliga, och alla ting förkofrade sig under deras händer. Men snart kommo ulfvar till deras gårdar, under skepnaden af grundsatslösa äfventyrare, som satte sin tro till våld och list och handlade som de trodde. Den lilla kolonien af praktiska kristna, talade mot deras våldsgerningar med milda föreställningar, och återgäldade dem med ständig välvilja. De gingo längre. De sade öppet: Ni må göra oss hvad ondt ni vilja; vi skola ej göra er annat än godt igen. Lagkarlar kommo i deras grannskap och tillbjodo sig att utreda deras tvister. De svarade: Vi behöfva er icke. Som grannar ären J oss hjertligen vålkomna; men för oss har ert yrke upphört att vara till. — vad viljen J göra, om de skurkarne bränna upp edra lador och stjäla er skörd? Åvi skola återgälda ondt med godt. Vi tro att detta är den högsta sanningen och derföre den bästa utvägen. När skurkarne hörde detta, syntes det dem ett särdeles godt skämt; och de sade och gjorde många retsamma ting, som syntos dem qvicka. Stängsel borttogos nattetid, och kor släpptes in i kornåkrarne. De kristna lagade skadan så godt de kunde, satte in korna i ladugården och förde dem mot aftonen hem, sägande saktmodigt: granne, edra kor ha varit i min åker. Jag har födt dem väl under dagen; men ville ej behålla dem öfver natten, emedan dina barn kunde sakna mjölken. KOm detta var skämt, så funno de, som påfunnit det, icke hjerta att skratta deråt. Småningom kom en synbar förändring öfver dessa ledsamma grannar. De upphörde att skära af hästars svansar och att bryta benen af höns. Kasta icke denna sten, Bill! sade en pojke åt en annan. När jag slog ihjäl deras kyckling förra veckan, sände de den till mor, emedan de tånkte att hönssoppa skulle göra godt åt stackars Mary. Jag tycker att du skulle skämmas att kasta stenar på deras kycklingar. Så blef ondt besegradt genom godt, tills dess icke en fanns i grannskapet, som med viija skulle ha förorättat dem. År gingo om, och de förkofrade sig i verldsliga egodelar, framför alla sina grannar, och likväl älskade safs alla. Från dem fingo rättsbetjenten och lagkarlen intet underhåll. Länsmannen stammade och gjorde ursäkter då han kom och tog deras, med hårdt arbete förvärfvade, gods i betalning för krigstaran. De svarade mildt: Detta är ett dåligt yrke, min vän. Se derpå i samvetets ljus, och se om det icke är så. Men medan de ogerna betalade sådana utlagor, voro de ismilda ända till öfverflöd för nyttiga och valgörandeg ändamal. vid slutet af tio år, blefvo de allmänna länderier, på hvilka de uppbyggt sina sarms, annonserade att säljas på auktion. Enligt sedvänja anses de, som ha bebyggt och odlat marken, hafva rätt att bjuda derpå i första hand och att få den för regeringens pris, d. v. s. en och en fjerdedels dollar för tunnlandet. Men spekulationsfebern på jord blef vid denna tid högt stegrad. Äfventyrare från alla delar af landet slockade sig till auktionen och kapitalister i Baltimore, Philadelphia, Newyork och Boston, sände agenter för att köpa upp de vestra länderierna. Ingen trodde att bruk eller billighet skulle iakttagas. Första dagens försäljning utvisade att spekulationen steg ända till gränsen af vansinne. Land inköptes begärligt till sjutton, tjugofem och trettio dollars för tunnlandet. Den kristna koionien hade föga hopp alt få behålla sina gårdar. Som de första settlers, så hade de valt den bästa jorden, och ihärdig industri hade uppdrifvit den till högsta odling. Dess torgpris var mycket högre än de tunnland, som redan voro sål l da till höga pris. Vid dessa utsigter hade de redar beredt sig att på nytt vandra ut i vildmarken, och be