Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1854, sida 1

— Jag önskade få lelxa på deua sätt i hundrade år! — sOch jag äfven — och ett par år på köpet, skrattade Erdmuth. Bläsi klagade att han icke hade något, som han kunde ge henne till minne af denna dag, men han lofvade henne en guidring, om hon ville komma med på Rosas bröllop. — -Silfver eller guld, det är mig detsamma, sade Erdmuth skämtande. — Mitt ord står fast, svarade Bläsi; men Erdmuth bäfvade vid denna hans försäkran, ty hade icke äfven hon gifvit sin far sitt ord på att vara fast och ståndaktig? Vågade hon väl nu sätta tro till en annans ord, eller kunde man lita på henne? Som det alltid går efter häftiga sinnesrörelser, så gick det äfven nu. Bläsi och Erdmuth höllo hvarandra tysta i handen och gingo nu tillsammans framåt den öde och ensamma vägen. Hon hade sagt honom, att hennes far väntade henne i Seebrunn. Han ville ledsaga och bistå henne, men hon afböjde det och Blasi måste tillochmed heligt lofva henne att alldeles icke inblanda sig i något och hvarken sända bud till Leutershofen, eller komma dit sjelf; hon fruktade det värsta, om hennes far märkte, att någon af Gottfreds slägtingar hade sin hand med i spelet och hon ville derföre