lif och död emot Ryssland i förening med Frankrike. Striden är numera efter all sannolikhet oundviklig. Och Sverige måste decidera sig! Vår regering har gifvit tillkänna att den vill iakttaga en väpnad neutralitet. Det är tid att hela svenska pressen ger tillkänna sin tanke derom, och att folket uttalar sin opinion. Är det möjligt för Sverige att blifva neutralt? Är det då likgiltig! för Svenskarne, om Czaren låter den ena af sina grannstater efter den andra, undergå Polens öde? Kan det vara statsklokt att vara likgiltig för Rysslands tilltag i Turkiet? Likgiltig kan icke vår regering vara. Inom sig måste hon önska framgång åt någondera af de stridande; och kan derföre icke blifva neutral i ärlig mening. För henne kan det icke vara en hemlighet, att Rysslands välde öfver Svarta Hafvet och Dardanellerna skulle bli förspelet till herrerätten öfver Östersjön och Öresund. Turkarne äro att betrakta, såsom vära förposter emot Ryssland. Det hade derföre varit skäl för Sverige att protestera emot Rysslands attentat emot dem. En sådan protest gemensamt med England och Frankrike hade måhända kunnat förekomma kriget. Då Danmark angreps af Tyskland, skyndade vår regering, att, både genom underhandlingar och med svärdet, komma Danskarne till hjelp. Månne icke minst lika många skäl förefinnas till iakttagande af samma politik i den orientaliska frågan? Vore det icke bättre än att genom tystnadens och neutralitetens vältalighet, sanktionera Czarens tilltag, och ådraga sig Europas misstankar för ryska sympatier? En del af svenska folket hyser äfven dylika misstankar, det vore derföre af högsta vigt att regeringen öppet förklarade sig. — Emot England kan vår regering aldrig gripa till vapen för Ryssland. Nationen skulle derigenom komma i den förfärliga nödvändigheten, att bedja Gud vända segern från våra härar. Hela folket är för England, i dess tilltänkta strid emot barbariet. Måtte vår regering begagna denna sinnesstämning ! B.