Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1854, sida 1

höga suruträden och sjärlarne sladdrade srån blomma till blomma. — Hon uppryckte några grässtrån och vilda blommor från grafkullen, gömde dem vid sitt bröst och gick. Hon såg sig alls icke omkring i byn och hälsade på ingen; middagstimman var redan förbi och folket gick åter på arbete; blott utanför sina föräldrars hus stannade hon och betraktade länge detsamma samt stenbänken, på hvilken hon så ofta som barn setat. Allt var ännu i samma skick som fordom, blott grannens Claus, som gick på kryckor, hade under de tio årens förlopp blifvit en lång drummel, han satt nu på bänken, stickande på en ulltröja, och på gården hade en ny lada blifvit byggd. Just som Erdmuth ville hälsa på Claus, trädde Bläsi ut genom porten; han igenkände genast Erdmuth, oaktadt den stora hvita duken, hvari hon nastan gömt sitt ansigte, och sade: — Såå? Är du här nu? Stannar du nu qvar hos oss? — Nej, svarade Erdmuth och gick vidare; det kränkte henne, att Bläsi hvarken räckte henne handen eller sade henne ett enda vänligt ord. Då Erdmuth gick uppför trappan till morbror Gottfreds hus, var hon tillmods, som om hon ginge till döden, men hon fattade sig, inseende att hon trott denna sin beskickning va