Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1854, sida 2

hemta det begärda under förklädet och Cyprian hånade då sig sjelf, då han sade till den väntande: Ja, min källare ligger något långt borta. Efterhand gick Cyprian vidare och sålde allt, som icke var väggfast i huset; på så sätt lefde man den ena dagen af några stolar, den andra af ett bord, den tredje af glas, kastruller, seldon o. s. v. Ofta måste Gertrud, men isynnerhet Erdmuth, sedan det mörknat, ledsagad af Cyprian, bära in mindre husgerådssaker till den närbelägna småstaden. Det var alltid en tung vandring, fadren jemrade sig och önskade sig vara död, och om han äfven på hemvägen blef litet mera upprymd, kunde han dock vid mindsta yttre anledning gråta öfver sitt öde och lät blott med svårighet lugna sig. Besynnerligt nog, men, såsom vi snart skola finna, icke utan skäl, hade Erdmuth, alltsedan sakerna började gå baklänges, haft endast goda dagar, och tillochmed styfmodren grälade blott sällan, men var ofta rätt vänlig mot henne. Denna qvinna var alltid glad, så snart det fanns blott aldrig så litet välstånd i huset. Erdmuth kände vida mer tryckande hur allting förföll och det förekom henne stundom som om taket skulle störta ned öfver henne; men känslan af att hon nu blef behandlad med godhet