Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1854, sida 2

beväringen skall ställas på krigsfot. Skall man då äfven utrusta densamma med öfverplagg? Kostnaderna härför skulle blifva ofantliga. Eller skola beväringsynglingarne under ett fälttåg, med marcher och bivuaker, kanske midt i vintern, (Ryssarne kunna gå öfver på isen) icke få hafva några öfverplagg? Eller skola de få ha sina egna rockar? Men hvart tar då uniformen vägen? — Tänker man sig beväringen på allvar använd, och icke blott stadd på en liten sommarförlustelse, så kunna vi, i vår enfald, ej förstå huru man skall kunna bevara den princip, hvarpå många lägga en stor vigt; nemligen att beväringsmanskapet skall vara uniformeradt. De som ifra härför tyckas oss förbise, att uniformen, som kan skänka sin man mycken annan förtjenst och heder, dock icke skapar krigaren. Dessa betraktelser hafva ovillkorligen påtvungit sig oss, vid inhämtande af det kongliga förslaget, hvilket verkligen så tillvida är karakteristiskt, att det såsom trängande och ögonblickligt behof upptager öfver 300,000 rdr bko — således utöfver hälften af det begärda anslaget — till kläder åt landtoch sjöbeväringen. Och dock är detta blott en tredjedel af det för följande år begärda anslaget till samma ändamål. Under en regering, som, efter hvad vi en gång hörde uppgifvas, utgifvit 160 generalordres blott i fråga om armens (man sade t. o. m. ett enda regementes) hufvudbonader, bör väl sådant ej förundra, men nu är det ju ej fråga om lek längre, utan om allvar. — Emellertid erkänna vi villigt, att vi ej äro behörige domare i denna sak, hvarföre vi också gerna skola se våra profana begrepp upplysta. Under alla händelser, äfven under förutsättning att de begärda 600,000 rdr:ne varit af högsta nöd påkallade och till rätta ändamål bestämda, kunna vi ej underlåta att fråga: har Statsutskottet bort tillstyrka deras beviljande åt den närvarande styrelsen? Har denna styrelse visat sig, i sina handlingar, värdig att emottaga ett sådant förtroendevotum? Enligt hvad vi af enskilta bref erfarit, har denna fråga varit ganska lisligt agiterad ibland statsutskottets frisinnade ledamöter. De slesta af dessa lära ett ögonblick hafva varit enige om, att göra anslaget till en kabinettsfråga och att vägra dess tillstyrkande, med mindre åtskilliga af de närvarande ministrarne, hvilka anses gifva systemet dess egentliga rigtning, aflägsnades och ersattes af andra. Underrättelsen härom väckte liflig oro å högsta ort, och man lärer redan varit betänkt på, att låta tre af rådgifvarne blifva sörsoningsosler för systemets synder, då meningen inom statsutskottet på ett i sanning förvånande sätt turnerades. Vi äro ej berättigade att ännu namngifva den representant, som sannolikt genom ett beskedlighetsmakeri, hvilket står illa tillsammans med parlamentariska grundsatser, vållade denna förändring i statsutskottets mening. Framtiden torde komma att närmare upplysa huru härmed hänger rätteligen ihop. Sanningen att säga hade också föga varit vunnet med en sådan der partiell ministerföråndring, hvilket blott varit en liten förändring i marionettspelet, under det att det är en förändring i hela det politiska systemet, som måste framkallas. Stats-utskottet har tillfällen nog, att vid de öfriga anslagens behandling göra sina åsigter i detta fall gällande. Man bör hoppas, att utskottet då skall godtgöra det felsteg, som det enligt vår öfvertygelse vid nu ifrågavarande beslut, begått. Besynnerligt nog har Aftonbladet äfven låtit den förändrade opinionen i statsutskottet inverka på sig. Oaktadt A.B. förut funnit det betänkligt, att ställa ytterligare betydliga ansla till disposition åt en minister, som i så mång afseenden lyckats ifrån sig afvända landets förtroende, så finnes dock, menar A.B. nu, då kriget står så nära för dörren, icke nägon anledning, att göra denna preliminarsräga, i afseende å anslagen till försvarsverket, till en kabinettssråga, helst — heter det sedan — (bregeringens sednare propositioner i afseende på tullagstistningen, utom alla söregående, lemna de rikaste anledningar för representationen, att fordra aslagsnandet från konungens rådsbord af de män, hvilka visat att de icke under några tider, men aldraminst under kritiska tider, kunna motsvara folkets anspråk på regeringens värnande af dess dyrbaraste intressen. Denna A. Bl:s tankegång är oss fullkomligt obegriplig. Så länge det ännu var hopp om fnmAad damAnm KHäun a u