Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1854, sida 1

U Ostrasladt öfverträdas ingenstädes de af naturer all mensklig verksamhet utstakade lagar. ständig och välsignelserik utveckling af industrien, kasom af allt annat menskligt godt, grundvilkor, friheten att med alla loflig för losliga ändamål. Men har vår lagstiftning så behandlat vår industri? Visserligen icke. I sin blinda välmening har lagstiftningen, i stället att skydda alla samhällets medlemmar gemensamt och förena dem genom rättvisa, infört ett bellum omnium inter omnes, ett näringskrig, deri en hvar, nog mäktig att göra Sig hörd, understöddes med subsidier, den ena mot den andra, men det ohörda slertalet, den stora, i vanlig mening, arbetande klassen lemnades till plundring åt de mäktigare horporationerna. Att härigenom några få kunnat rikta sig och en skenbar tillväxt i den statistiska industrien kunnat framkallas, må icke bestridas ; men var den vunna rikedomen rättmätig, den uppdrifna industrien kärnfrisk; hvadan då den allmänna kla1 föl För sjelf. li utgör friheter a medel verks hban öfver dåliga tider, hvadan då industriens vacklande bestand, hvadan då den stora arbetande massans synbart aftagande förmaga, icke att höja sig öfver det lägsta tillståndet af lifvets njutning, utan att uppehålla sig ens dervid? Svaret på dessa frågor ligger för öppen dag, om man har ögon att se och mod att utsäga hvad man ser. De få korporationernas riktande, den uppdrifna men vacklande industrien äro frukter af en grundfalsk näringslagstiftning, som velat skydda det ena intresset emot det andra genom monopolier, genom sörbud och inskränkningar, genom höga pålagor. Man har trott sig göra samhället rikt genom att fördyra allt hvad der produceras och konsumeras; och detta uppenbara misstag, motverkande all industries uppgift, att åstadkomma möjligen största och bästa produkt till möjligen lägsta pris, har isynnerhet hårdast drabbat den ojemförligt största delen af nationen, de i industriens mångsaldiga grenar anställda arbetare, hvilka så åt sina patroner, utan att dela dessas vinst af den fördyrade skörden. Har näringslagstiftningen Varit ovis i värden om sina skyddlingar, så har den tillika varit, hvad värre är, oråttvis emot den stora mängden af samhällets medlemmar. Rättvisa emot Iela är dock samhällets första pligt; och uppnåendet deraf måste blifva hvarje statsekonomisk teoris yttersta mål; kan detta uppnås genom prohibitioner och dessas trogna följeslagare, licenser? Är det väl möjligt att rättvist fördela dylika förmåner ens emellan två eller tre olika yrken, emellan våra modernäringar jordbruket och bergsbruket, emellan segelsömmaren och repslagaren? Visst icke; men vore ock detta möjligt, läte det till och med sig göra, att dela undantagsförmåner rättvist emellan alla de egentliga näringarne — huru vill man göra alla andra samhällsklasser delaktiga af motsvarande sörmaner? Man måste för sådant ändamål uppgöra taxor, enligt hvilka hammarsmeden skall af sin husbonde tilläggas den och den lönen, dikesgräfvaren den och den dagspenningen, o. s. v.; ty sannerligen kräsver rättvisan, att staten, som vill reglera och fördyra industrialstrens pris, också bereder hammarsmeden och dikesgräfvaren godtgörelse icke blott för hans arbete, utan ock för hans genom näringslagstiftningen fördyrade lefnadskostnad. — Men, lyckligtvis för det rådande systemet, hafva hammarsmeden och dikesgräfyvaren icke fått deltaga i rådslagen om skydd för det svenska arbetet. Den prohibitiva tull-lagstisliningen gifver ingalunda en mot de höga afgisterna svarande statsinkomst, utan sramkallar deremot kring våra vidsträckta kuster talrika band af lurendrejare eller tullförsnillare, hvilka gjort lagbrott till sin husvudnäring, ehuru de förr eller Sednare hemfalla, såsom offer under lagens arm, åt denna onaturliga lagstiftning. Den ärlige köpmannen måste, om han skall uthärda täflan med sin granne, kunna erbjuda, bland ett väl sorteradt lager, äfven sådana varor, hvilka ej kunnat införas på annan, än den olofliga vägen. Följden blifver hemfridens störande genom husvisitationer och skandalösa rättegångar, hvarpå vi nyligen sett så färska exempel. Prohibitiv-systemet är ock kostsammare än tror. Tullverkets förslagsstat är i budgeten till 1,000,000 rdr bko och torde snarligen ytterligare blifva ökad med högst betydliga belopp. Hvad skydd vår inhemska industri dermed vunnit, vete vi alla. På utländska, alldeles förbjudna fabrikater, eller de, hvilka genom de höga tullsatserna äro att anse såsom förbjudna, är och blifver dock, året om, i våra bodar aldrig någon brist. AO mången uppförd