Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1854, sida 1

under 3 års tid öfvertog han hasre-leveranser till kavalleriet i tvenne garnisonstäder, men han måtte icke ha funnit sin räkning dervid, ty efter denna tids förlopp ville han icke mer höra talas derom. Under dessa ständiga omsorger för andra hade Erdmuth, om hvilken man undertiden blott litet bekymrat sig, vuxit från skolan, och Gertrud var den enda som åtog sig henne och tröstade henne, då hon klagade öfver, att morbror Gottfred och Bläsi hade kört förbi henne, utan att hälsa och alls icke brytt sig om henne; hon hade icke vågat nalkas dem, ty fadren hade hotat henne på det aldrasträngaste, om han finge höra något sådant, och fadren var ju näst Gertrud hennes enda stöd och talade i tysthet månget vänligt ord till henne. För öfrigt fick hon många bannor, ty hon skulle nu hjelpa till alt passa upp gästerna, men hon var blyg och rädd, rodnade vid hvarje ord, som en fremmande yttrade till henne och blef ännu mer förlägen, då man sade henne, att denna rodnad gjorde henne ännu vackrare än hon var förut. I sin ångest både för de fremmande och de sina, tappade hon mången gång både buteljer och glas och måste smälta många förebråelser af denna anledning. Gertrud tröstade henne väl då hon gick till sängs med att berätta henne gamla äfventyr