Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1854, sida 1

mot varit nästan alldeles lika. Om man kunde antaga, att detta härledde sig endast deraf, att en del al minoriteten ansett sig böra rösta mot inställelsen, blott af det skäl att den skulle blifva ett brott mot det åt husbehofs-bränningen gilna löftet att få under en månad af våren draga nytta af brännings-rättigheten till underlättande af ladugårds-utfodringen, m. m. så vore det väl ej otroligt, att en så stor del af Utskottet skulle i hufvudfrågan, om bränvinsbränningens framtid, vara beslutsam att framgå på den inskränkande banan. Men som beklagligen kändt är, brukar det inom vår Ståndsrepresentation vara så vanligt, att man utgår från löftens helgd: de hafva ofta lemnats, och komma säkert ännu att lemnas utan alseende, då det gällt intressen af annan art. Gåtan torde derföre snarare så lösas, genom betraktelser af majoritetens handlingssätt; var det betingadt af rent och allvarligt nit för en, på bränvinstillverkningens framtida inskränkning grundad lagstiftning? Enligt hvad man berättar synes detta vara litet tvifvel underkastadt. Änledningar finnas, att tro det en och annan voteringssedel å den sidan grundats på vissa, icke just så obetydliga, utan måhända rätt betydelsefulla biafsigter. Så hysas vissa tvifvel, att t. ex. meningen varit, att det ej kunde skada, om innan man gal sig in i besluten om bränvins-lagstiftningens och bevillningens definitiva reglering, den nu ifrågasatta våldsamma åtgärden föranledde möjligheten, att skåda hvad verkan inskränkningen skulle göra på opinionen — om den togs med lugn och tålamod, eller om den framkallade betanksammare missnöjen, o. s. v. Ja, det påstås till och med, att en eller annan sedel, skulle möjligen inneburit önskningen, att i sall Standerna skulle kunna förenas, att besluta en åtgärd, som under nuvarande foderbrist och i en del orter hos jordbrukaren rådande svåra ställning, nödvändigt kommer att väcka mycket oro och missnöje, Regeringen skulle kunna, åtminstone hos den klassen, som den genom skatteforenklingssaken redan förut gjort sig ogen, återvinna någon popularitet. Skulle nu förhållandet vara sådant, tyckes Utskottets nu fattade beslut icke vara något synnerligt godt förebud för Utskottets ålgöranden till den stora hufvudfrågans framtid. Utgår majoriteten från andra åsigter, än de rent moraliskt-ekonomiska, så kan resultatet utaf dess beredning af ärendet icke blifva lyckligt. Blandas politik och stats-finans in i frågan, såsom hufvudsaker, så är hennes lösning ovilkorligen förenad med vida större olyckor, än sjelfva superiet, ty då befinna vi oss snart på det fältet, der ej längre man förlitar sig till lagens vishet, folkets egna moraliska krafter, styrelsens och ordningsmaktens ärliga välmenande och lugna verksamhet, utan der snikenheten efter folkets penningar, uppretar och föranleder lagöfverträdelser, förslappar all sedlighetsoch ordningskänsla, samt gör domare och polismakt till folkets afsvurna fiender.