Noråvest-Passagen. (Af John Lemaine.) (Forts. o. sl. fr. n:o 10.) Sedan säÄngarne tillbragt fyra månader i denna graf, lyfte de på det tjocka istäcke, som de utbredt öfver sig liksom ett lakan, och sågo f åter dagens ljus. Chefens dagbok gör nu ett språng till Mars månad 1853 och börjar sålunda: I Den I:ste Mars. Den mörkaste och sorgligaste tiden är öfverstånden; det var en tung tid. Kölden under de tvenne sista månaderne har varit mycket sträng; i Januari hade vi ösver 6 graders köld; en dag sjönk thermomeI tern ned under 18 graders köld och förblef i 24 timmar stående vid 16 grader. Denna köld åstadkom mycken stor fuktighet i mellandack. På sjuklistan stodo en gång nitton man, hvilka ledo af skörbjugg; nu har de sjukas antal sjunkit till tio. l Som man ser var det högst nödvändigt att tänka på skiljsmessa. De personer, hvilka skulle resa hem, sattes på full kost, för att skaffa dem god helsa till resan. Föröfrigt hade kapt. Mac-Clure ännu icke förlorat en enda man, hvilket han till en del tillskref den förträffliga mat, som besättningen alltid fick. U. tom köttbehållningen från England, den mängd af vildt, som de sköto, citronsaften, hvilken visade sig som ett förträffligt medel mot skörbjugg, berömmer kaptenen, såsom en äkta Irländare, potatisen. Läsaren torde erinra sig, att, då han för två år sedan befann sig i det första sundet han upptäckt, hade han nedlagt proviant på en liten ö. Det var nu hans plan att hemta potates och chokolode derifrån, i händelse han skulle stanna qvar ännu en vinter i Misericordia-bugten. l Skiljsmessans ögonblick var bestämd till de första dagarne i April; kaptenen träffade de sista anstalterna. Resplanerna voro följande, man kan se dem på kartan. Löjtnant Hanwell skulle med en del af besättningen genom Barrow-sundet gå till Beechey-ön, vid inloppet till Wellington-kanalen, der ett proviantsörråd var nedlagdt. Der kunde de gå ombord hos hvalfiskfångare, som besöka dessa farvatten, och segla hem genom Baffins-bugten och Davis-sundet. Den modige och raske löjtnant Cressvell, den samme, som undersökt hela kusten af Banksoch Barings-ön, skulle gå öfver land till kanalen, der de hade öfvervintrat år 1850. Han skulle passera ön, der proviant var ned lagd, och derifrån utåt den stora floden, det vill säga Mackenziefloden, söka att komma till Hudsonsbugten. Den förste och modigaste af dem alla, kapt. Mac-Clure, skulle ännu ett år stanna på det trofasta skeppet, som ännu är lika säkert, säger han, som första dagen, då det kom in i isen, och, om sommaren icke befriar honom och besättningen, som stannar qvar hos honom, så skulle de på sladar och till fots begilva sig till Leopolds hamn i Barrow sundet. Ingen af Coopers romaner är mera äfventyrlig än denna historia. Allt var således förberedt till afresan, April kom, och man skulle taga afsked, kanske för alltid. Men en utomordentlig, oväntad händelse förändrade alla dessa beslut. Må det här vara oss tillåtet att begagna romanskrifvarnes rättighet och försätta oss på en annan punkt, der nya personer uppträda. Under det att Investigatorn genom Behringssundet sökte efter Nordpassagen och efter Franklin, seglade andra skepp i samma ändamål genom Davissundet och Baffinsbugten. Sir Edvard Belcher kom med ångaren Assistance4t till en af de nordligaste kända punkterna och tillbragte vintern 1852—1853 uti isen under den 76:te breddgraden, vid utloppet af Wellingtonkanalen. Den nordligaste punkt han nådde kallade han Victoria-arkipelagen. Emedan kapten Ross också kallat den sydligast bekanta punkt vid sydpolen Victoria-landet, så säga Engelsmännen, att Victorias namn herrskar från den ena polen till den andra, och