igenom prinsens ständiga, ehuru vanmäktiga onåd. Derjemte för prinsen bresvexling med de engelska sändebuden i utlandet, bakom utrikesministerns rygg. Åtskilliga diplomater hafva fått sådana privata instruktioner, som saknade ministeriel sanktion. En af dem hade nog hållning att vägra att rätta sig derefter med den förklaring, att detta stred emot författningen. Så länge Wellington lefde, hade prinsen naturligtvis ingenting att säga i armåeen, men numera är han äfven der allsmäktig. Det är dock att antaga, att detta konstitutionsvidriga sidoinflytande, sedan nationens uppmärksamhet blifvit väckt derå, förr eller senare får stryka segel och prinsens verksamhet åter inskränkes inom sängkammarens trånga gränser. På alla engelska skeppsvarf arbetas natt och dag på utrustningen af nordsjöflottan (östersjöflottan ?) till våren. Förutan amiral Corrys flotta vid Lissabon, ligga i de engelska hamnarne följande fartyg disponibla till denna flotta: 1) propellerångare: Royal George, 120 kanoner; Princess Royal, 91 kanoner; Cressy, 81 kanoner; Blenheim, 60 kanoner; La Hogue, 60 kanoner; Edinburgh, 58 kanoner; Ajax, 58 kanoner; Eyryalus, 51 kanoner; Dauntless, 33 kanoner; Horatio, 22 kanoner. 2) Hjulångfartyg: Magicienne, 16 kanoner; Basilisk, 6 kan.; Medea, 6 kan.; Cyclops, 6 kan. 3) Segelskepp: Waterloo, 120 kan.; S:t George, 120 kanoner; Neptun, 120 kan.; Monarch, 84 kan.; Boscaven, 70 kan.; Pique, 36 kan.; Juno, 26 kan.; Racehorse, 14 kanoner. Dertill kommer ännu en del Tenders, slupar, kanonbåtar, o. s. v. Hittills äro imellertid knappast 6 af dessa simmande fästningar fullständigt bemannade; några sakna dessutom det nödiga antalet sjösoldater. RYSSLAND. Till Berlin skrifves, att kejsaren till Finland, Lissland, Estland och Kurland sändt den grenadierkorps, som står garderna närmast och på detta sätt gjort 1:sta armekorpsen disponibel. TURKISKA ANGELAGENHETERNA. Det är nu icke något tvifvel underkastadt, att notisen att czaren förkastat Wienerförslaget varit förhastad. Det är för öfrigt icke om Wienerförslaget, som det förhandlats i Konstantinopel, ty detta framkom först, sedan redan ett annat förslag, härrörande från de 4 gesandterna och dateradt den 12 December, blifvit Porten öfverlemnadt, hvarför Wienernoten lades till handlingarne. De 4 gesandternas sörslag, som, hvad formen beträffar, presenterats i 4 lika lydande noter, uppställer följande grundvalar för sredsunderhandlingarne: 1) Donausurstendömenas utrymmande så snart som möjligt; 2) de gamla fördragens förnyande; 3) stadfästandet af de kristnes kyrkliga privilegier; 4) det definitiva antagandet af det redan träffade aftalet om kompletterandet af den de heliga orterna rörande konventionen; 5) afgifvandet af en förklaring från Portens sida att den är beredd att utse en fullmäktig för afslutandet af en vapenhvila och för underhandlingar, baserade på ofvanstående punkter, under medverkan af de 4 makterna och i en neutral stad; 6) sormlig bekräftelse från makternas sida af deras föregående förklaringar till fördel för Turkiets oafhängighet och integritet; 7) formligt löfte å Portens sida att vidtaga inre reformer, som motsvara tidens fordringar och uppfylla alla dess undersäters billiga förväntningar. Vi veta imellertid redan, att dessa grundvilkor icke utan väsentliga förbehåll och ändringar antagits af Porten. Så till ex. vill denna för ingen del ingå på de gamla fördragens förnyande. Således då det heter, att sultanen antagit bemedlingsförslaget, är dervid icke att fästa den vigt, som under andra förhållanden kunde tilläggas en sådan tilldragelse. Så mycket mindre afseende förtjenar detta antagande, som alla omständigheter antyda derpå, att krigspartiet nu är det rådande efter den d. 21 och 22 företagna solkdemonstrationen, hvars tillställande af detta parti nu äfven är staldt utom tvifvel. Då det nu icke är Wienerförslaget, hvarom förhandlats i Konstantinopel, så ligger blott så till vida vigt vid Czarens svar derå, som det lemnar en ledning för bedomandet af de utsjeter fredsverket har att lyckas på detta håll