Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1854, sida 1

och med så långt att han sade: En sådan e lak karl! Att slå en så snäll hustru! Derp gaf han Dooneea den rup jag skänkt honon dagen förut, då jag besökte skolan. Med hvil ken förtjusning inlindade icke Dooneea myntet som hon emottog af sitt barns hand, i en snibl af sin klädnad! Det syntes för henne ega et mångdubbelt högre värde, än alla de ädelste nar hon i fordna dagar erhållit af fadren; de var en gåfva af hennes eget barn, som lefde men som för henne — var dödt. Dooneetalade Persiska, ett språk som gossen ej för stod. Hans far hade lärt Dooneea detta språk på det att tjenstefolket ej skulle förstå hva de båda talade sinsemellan. — På detta språl tilltalade mig nu Dooneea i gossens närvaro. ÄÅr han icke mycket lik sin far? frågade hon mig. Jo, ganska mycket. Tror ni att han också blir lika tapper? eHan är ännu alltför ung för att i detta af seende kunna bedömmas. Men han kommer att bli lika godhjertad (hon visade på myntet) lika väl växt, lika vac ker, liflig, mild och god! Gossens stöflor voro smutsiga; Dooneea märkte detta och med sina egna små händer rengjorde hon dem; derefter bad hon honom småleende om en gåfva i den ton och på det sätt,