Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1854, sida 1

ker, realisera här eller utomlands sina maschinerier, m. m., rådda sitt kapital så godt de förmå, och med sin förmåga, som högst sällan är inskränkt till blott ett slags handtering, söka att på annat fällt bättre förkofra sig. Så skulle säkert det ske, till både allmän och enskild fördel, om verkligen det vore en sanning, att det så kallade skydds-systemet för näringarne vore för dem sjelfva en sådan nödvändighet, som egennyttan föregifver. Nu har emedlertid erfarenheten, i så mångfalldiga afseenden visat, att så icke är. Väl har en och annan, men sällan betydligare industrigren, deraf haft ögonblicklig fördel — men alldrig har den gilvit flera idkare någon säker vinst, äfven under förbudets herrligaste dagar. bDeremot hafva en mängd handteringar förundransvärdt tilltagit, just då förbud upphört eller skyddstullen nedsatts. I denna tidning äro exempeln derpå så ofta anförda, att det numera är obehöfligt att upprepa dem, heldst sedan man ser hela klasser af näringsidkare, som förut kifvals sinsemellan och med frihandelssystemets försvarare, nu öfvergå på de sattser vi i mer än tjugo år drifvit, och som under denna tid Europas mest spekulativa nation antagit för hela sin national-industri. Och dersore borde vi, med så mycket större beslutsamhet soretaga den nödvändiga och med hvarje dag mer påträngande förändringen för vår egen. Regeringen har en så mycket större pligt, att dertill medverka, som äfven konungen, år 1847, väckte nationens hopp, att motse ett friare, ett landets naturliga hjelpkallors utveckling befordrande tullsystems antagande — och regeringen har varit bäst i tilllalle att genomskåda alla de olyckor och forluster, som ådragas landet af det nuvarande tullsystemet, hvilket utom det att såsom beskattningssätt, det ådrager en uppbördskostnad af omkring 30 proc. utal hvad staten har i behållen inkomst (vår landtuppbörd kostar ej 3 proc. al behållningen) medför så otroliga indirekta kostnader och uppoffringar af handeln, sjöfarten och snart sagdt hela den trafikerande delen af folket. Långt ifrån, att visa sig bestämd och besluten i denna sak, framkommer regeringen nu med en proposition, som hvad beträffar de nu genast föreslagna förändringar i sjelfva tulltaxan, är inskränkt till så få, och i några afseenden så underordnade delar deraf, att de, åtminstone för den närmaste tiden, komma att nära nog ingenting betyda, då mängden af folkets allmännare behofs-artiklar och råämnena för en god del af sabriksoch handtverks-industrien bibehållas vid en ännu hög beskattning. Men icke nog dermed, afgilver hon den dermed, såsom hon sjelf tillkännagifver, i samband varande propositionen, att i grundlag föreskrisva hinder för all behöslig och tidsenlig förändring i inoch utförsel-förbuden eller förbuds-tullarne under tio-ars perioder! Är det ej då påtagligt, att då denna sednare proposition, såsom åsyftande ett grundlags-stadgande, icke kan desinitivt antagas sörran nästa riksdag, Regeringens afsigt är, att begagna sin usurperade rätt, att vägra stadfästelse å Rikets Ständers möjligen blifvande beslut om sorbuds-systemets öfvergifvande och deras ovilkorliga rätt, att vid hvarje riksdag fastställa tullbeskattnings-grunderna för den bevillning de, på den vägen vilja ställa till regeringens disposition? Oss förefaller det åtminstone så; och vi beklage, att äfven i detta afseende, hvari redan nationen vunnit en lika olycklig som säker erfarenhet, samt allmänna tänkesättet utbildats till så klar medvetenhet derom, regeringen skall fortfarande ansluta sig till de konservativas rikssördersliga sträfvanden, att qvarhålla allt i sortsarande beroende af några så, uti sina egoistiska åsigter och sina öfverdrisna anspräk inbyrda intressen.