Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1854, sida 1

te en omvårdnad så öm, som en mor nänsin kunde önska sitt barn. Men nu blef den arma qvinnan alldeles utom sig. Hon kastade sig till mina sötter och besvor mig att bönhöra henne — en enda blick på sitt barn, några få ord till honom och en kyss på hans läppar. Hon sade, att han ej ville låta gossen få veta att hon vore hans mor, att om jag ville låta hemta honom till mig, skulle hon ikläda sig en tjensteqvinnas drägt och så få tillfälle tala med gossen, utan att han skulle märka att hon vore den, som skänkt honom lifvet. Och ni skall ej bedraga mig? sade jag rörd al hennes tårar. Ni skall icke, sedan ni en gång fått gossen i era händer vägra att åter lemna honom ifrån er? Kom ihåg Dooneca (detta var hennes namn) att jag vågar mycket; dessutom förer jag gossens lärare bakom ljuset och handlar icke rätt emot hans onkel, då jag låter beherrska mig af era tårar och mina egna känslor. Betänk för hvilka oI behagligheter ni skulle utsätta mig, om ni bryter ert löfte härutinnan. — Hon förband sig genom en ed att göra allt hvad jag önskade, om jag blott ville förskaffa henne det efterlängtade mötet. (Forts.)