Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1854, sida 1

blifva alltmer oemotståndlig. falska, på deras medborgares bekostnad beräknade, skydds-systemel, hvilket nödvändigt skulle hafva till följd, att de allmänna lidanden, som detta system måste medföra, framkalla beständiga bemödanden å folkets sida, att lagligen, eller då detta ej lyckas, olagligen undandraga sig de orättvisa upposlringarne till monopolii-innehafvarne. Då hade rättsbegrepp och statsklokhet. och åtminstone sundt förnuft, bordt förmå hvarje Regering, att ej ställa sig fram för ett System, som till enskild vinning gör hela folkets lefnadsoch förbruknings-kostnader, samt derigenom så att säga hela arbetsklassen, beroende af en mängd små tyranner, hvilka oltast sjelfva, hvarken ega kapitaler eller Åarbetsskicklighet, men med stora anspråk på att allt sådant förutan vara national-arbetets privilegierade ledare, anse sig berättigade, att för alltid beskatta sina medborgare. Ett sådant samhällsondt kan, liksom så mycket annat våld på mensklighetens naturliga rättigheter, icke evigt bestå, ty det vållar allt större asgrunder mellan sormögenheten och armodet, mellan tillgångar och behof och då det just är arbetet, som är medlet och medlaren för dessa algrunders igensyllande och ett lyckligt jemnande af samhälls-området, till allas bätnad, låter det nu mera icke göra sig, att längre förblifva en liknöjd åskådare vid de fortfarande undermineringsförsöken. Lagstiftningen nödgas slutligen att förhindra det; och om man lemnar åt den ena sidan, att undergräfva nationalkraften medan man genom förhoppningar och löften manar den andra, att forttarande söka igenkasta djupet, skall man endast framkalla så mycket snarare det ögonblick, då raset måste inträffa och grundvalarne för landets allmänna välstånd remna. Att tala om tio års skydd lör handelns spekulationer, visar en oerhörd okunnighet hos statsmän. År det sannt, att för kunnighet ansedda handlande kunnat understödja en sådan princip, visar det att allmänna omdömet mycket misstagit sig om dessas insigter. Hvad åter angår en sådan långvarig termin för fabriks-industrien, så är tankan visserligen mera ursäktlig, och sabrikanternas önskningar hvar för sig, icke fördömliga, då mängden af dem sannolikt tror att förändringarne skulle medföra enskild osard. Men betankte man noga saken, skulle man lätt finna, att häri ligger ett stort misstag: menligt icke blott för det allmänna, utan äfven för de enskilde. Desse, om nemligen förbudssystemets frångående verkligen medför en förlust sör dem, skola nödvändigt tveka att våga Sig in i större, ja troligen icke ens i lika stor tillverkning, som förut. Den höga förbuds-tullen kan ej lemna dem samma säkerhet, som förbudet. Detta är lika mycket förhållandet med dem, som haft eller trott sig haft nytta af ineller utförselförbud; och om det är en sanning, att det mesta lurendrejade gods af värde, just gått genom deras händer, som ropat högst på införsel-förbuden, är åtminstone så förhållandet med skyddstullen för införseln. Alltså kommer den nu på förbuds-systemet grundade fabriks-industrien, ovilkorligen att aftyna, oaktadt den utlofvade säkerhet som skulle fås genom en tioårig hög skyddstull. Tullsörsnillningen skulle intaga lurendrejeriets roll, och verkan deraf Under ett sådant tillstånd skall sabriks-industrien, nemligen den, Som uppväxt liksom en onaturlig drifhusväaxt i vårt land, alltmer arbeta under sig, och landets förbrukningsbehof, alltmer otillfredsställda, skola framkalla både större materiellt och moraliskt ondt. Ingen klok, ingen ärlig sabrikant af det slaget, skall vilja utsätta sig för, att på löftet om tio års skydd, så länge fortfara i en rörelse, som år efter år blifver försämrad, och slutligen lemnar honom intet värde, i anläggning och inventarier. Dessa skola inse sin fördel af att heldre genast nedlägga sina fahri