Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1854, sida 1

öfver att slippa åhöra hans ständiga gnat på underhafvande och tjenstsolk. En afton sade gumman till mig: Baba (barn), gif befallning om dans till i afton och låt mig i ert namn få inbjuda Sahib att öfvervara den. Jag hade aldrig, utom på afstånd, sett någon Engelsman — eller Europk. Tanken att vistas i samma rum som en sådan, ingaf mig fasa; man hade lärt mig att afsky Kafirerna (de otrogne), dem min far sade sig vara tvungen att tjena. Jag vägrade således, men gummans vältalighet besegrade mig slutligen. Aftonen kom; jag satt på min fureesh, (matta) alldeles såsom nu, och var iklädd en högst lysande drägt; jag liknade en liten drottning och kände mig stolt som en sådan. Jag var den tiden ganska vacker; hade detta ej varit fallet, skulle mycken sorg varit mig besparad; min växt var nätt och smidig — icke sådan som nu. Omkring kl. 10 infann sig Sahib. Då han inträdde i rummet var jag nära alt dåna af sinnesrörelse och bortvändande ansigtet slöt jag mig, darrande i alla leder, nära intill den gamla qvinnan. Dhuro mut (fruk ta icke) sade Sahib, hvarefter han, ehuru på ett mildt sätt, förebrådde flickorna, hvilka skrattade högt åt mig. Gumman bad mig äfvenledes lugna mig. Efter en stunds förlopp vågade jag omsider kasta en blick på Sahib, men