Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1854, sida 2

des i stycken åt alla sidor. Det befriade skeppet uppnådde kusten, långs utåt hvilken vattnet var öppet, och besättningen drog det någon tid upp emot strömmen. Men dessa ansträngningar voro till ingen nytta. En morgon, då tjockan skingrat sig, såg man uppifrån masterna endast en ofantlig, oöfverstiglig mur; vägen var aldeles tillspärrad. Det länge hysta hoppet måste öfvergifvas, man måste taga afsked af den nästan uppfylda drömmen. Huru tungt måtte det icke hafva varit för dem, att nödgas uppgifva denna så dyrköpta eröfring, i det ögonblick, då den nästan var fulländad! Men ändå förlorade de icke modet, och vägen, som nu var stängd för dem på detta håll, skulle de snart söka i en annan riktning. Der begynner en aldeles ny resa. I förbigående må anföras, att kapiten MacClure hejdades af vindar, hvilka kommo från nordost, således just från det håll, dit han styrde kosan. Han betviflar således icke, att ju seglatsen lätt låter verkställa sig från motsatta sidan af sundet. Framemot medlet af Augusti började den nya resan. Vi hafva sett, att Barings-land är den sydliga delen af Banks-land, som genom en hafsarm är skiljdt ifrån Melville-on. kKapiten Mac-Clure hoppades, att, om han seglade omkring ön, finna den hafsarm eller det sund, som står i förbindelse med Barrow-sundet. I början träffade han icke på några hinder; sundet, der han legat i elfva månader, var nu fullkomligt fritt för is och luften var mild. Barings-land tycktes vara den frugtbaraste och mest beboeliga trakt i dessa nordliga regioner. Det hade öfverflöd på vildt, såsom vildänder, vildgäss, renar och moskus-oxar. Men snart förändrades scenen, skeppet kom in i polarhafvet, der det mötte simmande berg, hvilka i hvarje ögonblick hotade att krossa det som en glasbit. När man läser om dessa förfärliga sammanstötningar, så kan man svårligen längre hysa något hopp om, att Franklin och hans kamrater ännu lefva. Hade de fördjupat sig i polarhafvet, så måste de vara förlorade. Kapiten Mac-Clure försökte att segla långs utefter kusten och icke aflägsna sig derifrån längre än på ett kort afstånd, oaktadt han derigenom blottstälde sig för att blifva inklamd emellan landet och isen och att blifva krossad som ett nötskal. För att icke blifva dragen ut på djupet, kastade han en dag ankar i en ismassa, som var landfast, och förblef sålunda liggande i tio dagar. Men nu hände sig, att ett ofantligt isblock, som drefs fram af strömmen, höjde bädden, hvari skeppet hvilade, 15 alnar lodrätt i vådret, lik en häst, som stegrar sig och kastar sig baklänges öfver sin ryttare. Efter en minuts ängslig väntan delade sig isen och skeppet rycktes bort med isstyckena, hvarunder det fick den ena stöten efter den andra på aktern och rodret. På långt afstånd upptäckte kapitenen en orörlig ismassa, till hvilken skeppet närmade sig; ban insåg att det skulle krossas, om det inklämdes emellan denna ismassa och isstyckena, som drefvo det fram. Han utsände då en kanonier, som skulle försöka att spränga ismassan. Explosionen tycktes icke frambringa någon verkan. il detta ögonblick skrifver kapitenen, voro vi endast några fot ifrån den, voro alla på däck, för att betrakta den för vårt öde afgörande krisen. En våldsam stöt, som skakade masterna och så häftigt angrep skeppet, att det likasom suckade i plankorna, visade tydligt, att striden icke skulle räcka länge. Men äfven denna gång blefvo de räddade. Krutet hade verkat i ismassans inre; då den derjemte erhöll stöten af skeppet, så delade den sig i tre stycken. Stolt seglade skeppet fram emellan ruinerna, som det åstadkommit. Det hade icke lidit någon skada, med undantag deraf, att några kopparplåtar blifvit afrifna och sammanrullade som papper. (Forts.)