mor. betjenade henne, och den unga mannen, hvilken hon benämnt broder, en yngling med krigisk hällning, stod annu qvar i det rum, dit han infört mig. Hon tillsade dem båda att asflagsna sig och bad mig derefter flytta min mora (ett slags stol eller pall) intill hennes; jag lydde. Hon lutade sitt vackra hufvud mot handen och gaf luft åt en våldsam ström af tårar. Jag lät henne gråta, utan att afbryta; tårarne syntes lindra snarare än öka hennes smärta. Slutligen aftorkade hon sina tårar och började sin berättelse: (Forts.)