Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1854, sida 1

öfver förlusten af alla sina sornqvåden fräån hedniska och äldre kristna tider, om hvilkas tillvaro och beskaffenhet vi dock kunna sluta af prof i Eddorna och bjeltesagorna, samt al enstaka lemningar på våra runstenar, i landskapslagarne, ja i ännu bibehållna ordstäf och minnesverser. Den nu utgifna samlingen begynner med den älsta och märkvärdigaste af de qväden, som blifvit bevarade i traditionen och sedermera upptecknade, nemligen Eriksarian, hvilken meddelas såväl efter de förut gjorda uppteckningarne af densamma, som i dess ursprungliga form, sådan man, med kännedom om språket från denna tid, anser att den bordt vara affattad. Härefter meddelas den från Afzelii sagohasder något kända visan om Hunding kung och Hading kung — vidare visan om Habor och Signil!d, slutligen en hop historiska visor från medeltiden, om ÅKung Sverker och slaget vid Lena, Vreta-klosterros, Elisif Nunna i Risebergs kloster, Biskop Thomases visor, m. sl., hvarefter vi komma till visorna om Sten Sture, och Gustaf I samt en hertig Karl, öfver hvilken meddelas en nidvisa, som slutar med följande vers: afan gapade för wit med sin mund Sluckte flesket i samma stund. gaf i stor fara, lop red som en hara Skam få hjertig Karel j tide hawe Jesebel bade sorj och Kwida Amen. Denna visa är, såsom man finner, icke särdeles artig. Icke vackrare är visan: Hertig Karls vapen, som börjas: Stegel och hjul från nyår till jul, Galge och gren var alltid gemen; Halshugga och räckja, Pina och sträckja Utan dom och lag Mäst hvar 8:de dag, Var föreståndarens sätt. Mot lag och rätt. Det är tydligen den af Karl så grymt och blodigt behandlade Adeln, som hämnat sig i dessa visor. En annan karakter antaga sångerna öfver Gustaf II Adolf och vid hans död. I en af dessa visor klagas sålunda: åvi sörie tigh wår Fadher, ö Gustaff Adolph medh qwijdh, At tu ifrån oss taghen, Änr nu så hasteligh. Tin kärleek war oss närmer, Än Qwinno kärleek stoor. Gudh giffue at tu länger, Leffuat hadbe på Jord. Samlingen slutar med en visa omkring år 1650, kallad: Varningsrop till Sverige, hvilken är en slags andlig botoch bättrings-sång, som slutar sålunda: l ÅGudhi gifue oss sina nåder ther till 9 Au vij kunde oss omvända, Som folket thet gjorde i Ninive stadh När Gudh them Jonam sände, I Gud spare thet landh som sölgier sin Herres villia. Amen. Finis. Visorna åtföljas af musikbilagor, innehållande 13 upptecknade melodier, harmoniskt behandlade af musikdirektör J. L. Höijer. Af blott hvad här blifvit i korthet anfördt ) skall man finna, att denna samling af gamla AQQQQOO.AAAAAA —