fyndighet öfvervunnit flera svårigheter, mot hvilka andras krafter skulle ha strandat. En annan sak blir om han lyckats återgifva Byrons anda. Djerfheten och kraften saknas ej, men denna kraft förefaller oss här och der i öfversättningen något — sit venia verbo — rå, och förlorar derför något af det sublima, ofta rysliga behag den har hos Byron. Emellertid har, såsom sagdt är, öfversättningen stora förtjenster, och för dem som ej läst detta skaldestycke på originalspråket, skall det säkert vara af ganska stort intresse, att se huru den store Engelska diktaren målat den här framställda nattscenen utur den Svenske hjeltekonungen, Carl XII:s lif, då efter slaget vid Pultava kung Carl med sin flyende kämpaskara hvilade under ett träd i Ukraines skogar och lyssnade till kossackhöfdingen Mazeppas berättelse. Både scenen och karaktererna äro storartade, och Byron förstod att måla sådant. Mätte öfversättningen af Mazeppa följas af öfversättningar utaf flera af Byrons poemer!