Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1854, sida 2

denna riktning ett nytt land som han döpte till prins Alberts land. Det är endast en fortsättning af Wollaston och Victoria-land, hvars nordliga kust det utgör. Investigator var nu, som man ser, i ett sund, eftersom man funnit land både till höger och venster. Chefen kallade detta sund Prinsen af Wales-sundet, och dess upptäckt är en af expeditionens främsta handlingar, emedan det utgör en af nordpassagerna. Det står nemligen i förbindelse med Barrow-sundet, hvilket åter står i förbindelse med Lancaster-sundet, Baffinsbugten, Davis-sundet och Athlantiska hafvet. Hittills hade isen spärrat detta sund och det olyckliga skeppet kämpade förgäfves emot denna öfverlägsna makt. Dessutom var årstiden långt framskriden, det var i Oktober månad. Isstycken, hvilka slitit sig ifrån den stora massan, framryckte, drifna af vinden, som en simmande mur emot skeppet, tillfogade det förfärliga stötar och dref det tillbaka. Då chefen, efter flera fruktlösa försök att framtränga genom öppningen i isen, såg, att han beständigt drefs tillbaka, beslöt han att taga vinterqvarter. Det säkraste skulle varit att segla tillbska genom sundet söderut, der sarvattnet ännuJlvar fritt; men huru skulle han, efter så många anstrangningar och faror, kunnat besluta sig att lemna den vunna terrängen nu, då han måhända var nära målet? Han beslöt således att öfvervintra der han var. Han fästade sitt skepp i ett ofantligt isblock, band det fast dervid med tåg och kettingar och seglade med det så länge det samm omkring. Å Under denna farliga seglats erhöll skeppet många hårda stötar, många gånger drefs det in emot kusten, men dess tjocka isrustning skyddade det. För den händelsen, att man skulle nödgas öfvergifva skeppet, lät chefen uppföra proviant för ett år på däck och lät förse hvarje man med täcken och stöflor. Då det också var möjligt att skeppet kunde kantra på isen, lät han blåsa upp alla kojerna, så att skeppet, om det fölle, skulle falla liksom på en madrass. Sedan detta var ombesörjdt, säger chefen och då 7 graders köld gjort isen fullkomligt fast, stälde vi våra husliga angelägenheter i ordning och inrättade oss för hela vintern. I detta isfängelse låg skeppet inneslutet i 9 månader! Det låg der ifrån Oktober 1850 till Juli 1851. Hvad vi isynnerhet beundra hos dessa djerfva sjömän, är icke det mod, hvarmed de trottsa faror, dem de kunna besegra. Såälange striden är möjlig, väcker den hos menniskan känslor af stolthet och oberoende, hvilka uppehålla hennes mod. Men hvad som verkligen är stort och skönt, det är den lugna oförskräckthet, hvarmed de lefvande inträda i en graf och stanna der i ett år, i två år; ty efter denna första vinter träffa vi dem äI nyo i andra trakter, fängslade för tvenne år, ja, kanske för alltid emellan isklipporna. Sedan våra resande inrättat sig i sitt qvarter och försäkrat sig om att kunna återfinna sina hus på deras plats, företogo de sig några utflykter. Kapitenen, löjtnant Cressvell, doktor Armstrong, skeppskirurgen och tolken, hr Miertsching, planterade en slagga på Prins Alberts land och togo det i besittning i drottningens namn. I det inre af landet påträffade de djupa klyftor och stora sjöar. Men då de återvände och hunno till stranden, hade isen skiljt sig ifrån landet omkring 150 alnar. I hopp att träffa på ett isstycke, hvarpå de kunde gå ombord, gingo de flera mil långs utåt kusten: men mörkret tvang dem att stanna. För att väcka skeppsbesättningens uppmärksamhet aflossade de sina gevär; men de voro för långt borta från skeppet, för att kunna höras. Ändtligen märktes dock blixtarne från deras gevär och skeppets små kanoter af kautschuk sattes ut, för att hemta dem. Dessa beundransvärda små kanoter blåstes upp ombord och transporterades derefter på en enda mans rygg öfver isen, som skulle hafva krossat hvarje annat fartyg. På dem kommo vi lyckligt tillbaka till skeppet; de räddade oss ur en stor nöd, ty vi hade hvarken tält, täcken, proviant eller bränsle med oss, och det var 8 graders köld. Denna första utflykt nedslog icke kapitenens mod. Hvad det än måtte kosta, ville han upptäcka utloppet af sundet, som måste leda in i Barrow-sundet. Den 21 Oktober tog han med sig sju man och gaf sig på väg i en släde. Denna krossades af isen och två man återvände till skeppet för att hemta en ny. Emellertid unnslaoa kanitanan A hanc föälklaclagara