Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1854, sida 2

de ej skulle kunna forhindras, skjutes hela det gamla tornet i kras inom några ögonblick. Lika fördelaktig Karlsten må vara såsom en depot för brottslingar, lika betydelselös synes den oss vara såsom kustfästning. Det är oss derföre en fullkomlig gåta hvad man med dess bestyrkande afser, om icke meningen är att göra blott en tom demonstration. Många tecken antyda, att det existerar en hemlig helig allians mellan alla Europas hof, för att möta den fruktade folkfrihet, hvilken skulle kunna vara thronernas starkaste stöd, men hvilken regenterna, genom sin egoistiska I blindhet, gjort sig till fiende. Denna allians eger i Ryssland sin medelpunkt. Derföre är Rysslands sak också alla de regenters sak, shvilka hlott tänka på sin egen fördel och ej på folkens väl. För att upprätthålla denna sin egen fördel och makt, skall mer än en af Europas furstar följa det kejserligt Österrikiska föredömet, att göra sig till Rysslands vasall. Men derhän hoppas vi dock att det ej har kommit hos oss. ÅÄsven om tusen omständigheter talade derför, så bortjaga vi dock hvarje tanke derpå, och ropa: det är ej möjligt! — Och åter insmyger sig likval den af fruktan uppfyllda önskan: Måtte det omöjliga icke inträffa! Då imellertid ovissheten om vår ställning injagar en sådan oro i sinnena, vore det välicke för mycket fordradt af regeringen att den för nationen framiade sin neutralitetsförklaring oeh det med Danmark afslutade fördrag, hvartill den så mycket mera borde känna sig manad, som en underlåtenhet i detta hänseende endast ger ökad fart och styrka åt farhågorna. Offentlighetens bana i denna sak är ju redan beträdd genom det medgilna eller rättare anbefalta bekantgörandet af meddelandet till hemliga utskottet. Stanna nu vederbörande på halfva vägen, så får man deri ett ytterligare skäl till misstroende och fruktan. Hvad för öfrigt den första offentlighetsåtgärden beträffar, är den endast att anse som en häfstång, af hvilken regeringen velat begagna sig för att verka på standerna i anslagsfrågorna. Dessas utgång bör dock, åtminstone i de 2 folkvalda stånden, bestämmas af helt andra bevekelsegrunder. Lika riktig som den åsigten är att, om rikets försvarsverk oaktadt de stora summor som vid föregående riksdagar dertill blifvit anslagna, likafullt befinner sig i onöjaktigt skick, under den nuvarande betänkliga stallningen i Europa nya medel måste anslås för betryggande af vår sjelfständighet och oafhängighet, lika riktig är den i alla sant konstitutionella stater antagna satsen, att det är en pligt och skyldighet för folkets ombud att icke bevilja dylika anslag, utan att äga förtroende till den styrelse som äskat desamma. Men har väl vår minister rätt att göra anspråk på ett sådant förtroende? Denna fråga tro vi oss tryggt kunna besvara med nej. Derför kunna vi ej eller annat än på det högsta bestrida den sats, som drifves af Svenska Tidningen, att man icke skall röra vid Konungens rådgilvare, emedan, såsom den utlåter sig, det icke bör göras till partifråga huruvida man vill, i alsigt att kraftigt upprättbålla neutraliteten, understödja regeringen eller icke. Deremot instämma vi af samma skäl fullkomligt i Aftonbladets yttrade åsigt, att detta understöd bäst beredes derigenom att förtroendet emellan regering och folk, när kritiska ögonblick hota att inträda, på förhand återställes, hvilket här icke kan ske med mindre än att den närvarande ministeren afgår och en liberal minister i stället inträder, då regering och folk under gemensamma bemödanden sakrast kunna upprätta nationens värdighet och sjelsstandighet. — uTy—Cl:p T—— 1II1