Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1854, sida 2

—————— — — skönast bland alla, men hennes läppar förblefvo slutna. — Men säg mig Rosa, hvad tänker ni på ibland då ni blir så nedslagen? Jag har märkt att, då ni talat vid er tante, är ni så underlig, liksom om ni vore skygg för mig. — Carl! hviskade Rosa, han skall komma hem och blifva min — man. — Ah, Rosa! hur kan ni vara så barnslig och forpligta er till ett minne, en santasibild, en person, som ni kanske aldrig skall känna Sympathi för, som kanske ej skall älska er en gång, blott derföre att er gamle far och herr Carls mor fått i sina hufvuden, att det skall bli så bra. Tro mig, kärleken, denna himmelska gäst är mycket för ömtålig att låta binda sig med jernkedjor, fri vill han vara, sjelfvilligt gifva allt, sig sjelf åt den älskade och fordra allt tillbaka och hvarje tvång förjagar denna olympiska genius. Vill du låta binda dig! Har ni mod Rosa att offra er ungdom, ert hjerta, er sällhet, på pligtens altare, då ni vet att det restes af envisa ideer, blott för deras tilllredsstäallande, med försakandet af den Iyckan att vara älskad och älska, eller skall ni måhanda just finna er sällhet vid denna förening? — Tyst! bad Rosa det skall jag aldrig känna.