Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1854, sida 2

skande sarg, men mot hvars strand den svaga kanske skulle krossas. IIvarje aston stodo de båda hand i hand och skådade huru solens gyldene klot sjonk ned i purpur och arur i Wetterns vågor och lifvets sol gick brännande fram öfver den unga flickan och i dess strålar utvecklades de sköna, himmelskt tecknade bladen på Grennas Ros — varmt vek för den kännande, älskande qvinnan. Åsbilaningen lyckades och Rosa fick nu rodna mot sin egen sköna bild och gumman Ålgotson kunde ej nog beundra huru mästerligt herrn målat hennes lilla Rosa; och målaren sjelf log af glädje då han såg på sin tasla, af stolthet, ty han hade lyckats. Det låg så mycket i dessa ljufva smägtande, blåa ögon; bänförelse öfver jordens skönhet, strålande tacksamhet mot dess gifvare och dock en drömmande längtan efter något ännu skönare och rikare, någon fullhet, som ännu fanns blott i — aningen. Då konstnärn såg på sitt original, då lifvades han af en glädje lik Pygmalions, då hans eldiga böner gålvo lif åt Galatheas bild. — Hvad du är skön Rosa! sade han under det han målade, skönare än någon som jag skådat. Rosa såg på honom, hon fann äfven honom