Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1854, sida 2

L — Men jag. återtog Antoni, jag har varit vida omkring i verlden och sett mycket som är vackert. Ni skulle fara med mig en afton på Lago Maggiore och se huru silfverklar månan lyser från Italiens blåa himmel. Der är lif och eld. Här hemma är man så trög, så stel — men der genomglödgas man af ett sprittande, lifvande lif. Jag skulle lära er att förstå Italiens klangfulla, melodiska språk och ni skulle vaggas öfver de lugna vågorna vid det smekande ljudet as sången, hvilken så väl passar till de milda tonerna af söderns språk. — Ack äro ej våra gamla svenska visor fullt ut så vackra med sitt rörande vemod? Jag tycker att det ligger något så djupt gripande i dessa ord och de vackra molltonerna. — Kan så vara. Jag vill visst ej nedsätta dem, men jag för min del tycker ej om det der vemodet, jag vill ha raskt lif, ingen trå: nande sjuklighet utan en klart flammande låga som elden, som lifvar och som — — Förtär, ifyllde Rosa. — Sig sjelf! ja, hvad gör väl det — det är vida bättre än att stelna och förfrysa så småningom ! — Ack, nej! man stelnar ej här, här är så friskt, så godt i norden. Men ni, ni måste ej älska ert fosterland, ej tänka med skalden: