Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1854, sida 2

ill man i de högre regionerna, och förlöpte sig sven då och då till de lägre. Dessa yYttran. len gällde alltid personerna och tillhörde mest sskamkrönikan. Sädan var det partis hämnd, hvars medlemmar äro angelägna att få kalla sig thronens stöd, som djersdes till och med slentligen yttra: vi skola försvara konungen mot konungen sjelf.. — Förf. af dessa rader erinrar sig lifligt mången häftig strid ifrån dessa dagar, hvari han med all ungdomlig indignation uppträdde emot detta hätska och låga förtal. Striden slutade gemenligen dermed: evi skola se efter några år hvem som halt rätt. — Hvad hafva åren visat? — Vi säga ej mer än att de ena trädt thronen nära, för att utgöra dess stöd och värma sig i nådens solstrålar; och att de andre — men det är likgiltigt hvad ställning de intagit, blott man säger, att sannolikt båda parterna funnit att de misstagit sig, de som trodde på åratt och san ning, lika mycket som de, hvilka från början gycklade öfver ett sådant förtroende. Man erinrar sig med hvilken glädje beslutet om den lika arfsrätten helsades i landet. Jemförelserna med Birger Jarl lågo nära till hands och blefvo ock sramdragna i oändlighet. Man motsåg ingenting mindre än grundläggaren af ett nytt statsoch samhällsskick för det gamla Sverge. Steget var väl ej stort, men måste dock hafva varit alltför stort för svaga krafter. Sedermera kommo flera goda förslager: till en ny strafflag, till förnyad tulltaxa, till skatteförenklingen, m. m., men intet af dessa förslager understöddes iänge af regeringen, och slera, såsom tulltaxan och skatteforenklingen, fingo snart motståndare hos samma regering, som nyss utgifvit dem och förordat dem såsom för landet angelägna och nyttiga reformer. Detta skedde vid 1848—49 års riksdag. Ifrån den stunden har man gått oupphörligt lramåt baklanges, såsom en talare benämnt detkonservativt-reformerande systemet. I Ministeren upptogos män, hvilka icke ens den förra regeringen skulle vågat upptaga, sådana som frih. Palmstjerna, hr Reuterdahl, m. Il, och reformer gjordes sådana som lagen mot jordafsöndring, hvars sordersliga syfte, att tillintetgöra möjligheten för den fattige arbetaren att förvärfva eget hem och egen torfva, endast upphafves genom den okunnighet hvarmed den blifvit redigerad, hvarigenom den helt enkelt icke kan efterlefvas. Samtidigt härmed uraktläts verkställandet af vigtiga föreskrifter, som blifvit af de båda statsmakterna gillade och antagna. Under tiden hade svåra olyckor drabbat den kongliga familjen och konungen sjelf legat nåra döden. Det svenska folkets varma hjerta deltog djupt i dessa sorger, och det inträdde en tidepunkt af nästan högtidlig tystnad från alla partistrider, ett ögonblick, då känslan af enighet och försonlighet tycktes hafva fattat hela nationen. Man trodde att icke ens den argaste reaktionär skulle kunnat blifva känslolös för denna djupa rörelse. Det var en stund af gemensam sorg, då äfven de häftigaste ovänner bruka räcka hvarandra handen; det var en stund, då regeringen, om den velat, kunnat godtgöra många misstag, återvinna ett sjunket förtroende och återförvärfva sig understöd af alla ädlare krafter i landet. — Huru begagnade regeringen detta dyrbara tillfälle? Med hvilka handlingar visade hon, att hon ej varit känslolös för nationens deltagande? — Genom ett böndagsplakat, uppfylldt af de på en gång krassaste och dummaste utgjutelser; genom lagarne om fattigvården, försvarslöshet och jordassöndring, genom trakasserier i jernvägsfrågan, genom ett trottsande af statsmakternas beslut i skattefrågan, som dock kunnat bereda landets skattdragande befolkning någon lindring; genom ett hejdlöst tillgripande af alla tillgängliga medel för försvarsverket; genom ett beteende i spärrningsraseriet, hvilket vi ej våga rätt karakterisera; genom åtskilliga utnämningar, der det blindaste partiintresse gjort sig gällande framför rättvisa, och nu slutligen genom en