Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1854, sida 2

Kors så sent, men bättre sent än aldrig! sade tant Elisabeth, då Rosa steg in i rummet och helsade henne hjertligt. Söta tante, jag kommer temligen sent men också har jag fått lof (kan tant tro hvad jag säger?) att vara här hela veckan och jag är så glad deröfver! — Fagnar mig mitt söta barn! I morgon skall jag ta fram och visa dig en skatt som jag har här (gumman visade på ett litet skrin, som inneslöt brefven från den kära sonen). Rosa log och nickade vänligt åt den gamla frun och såg sig om i den trefliga boningen. Det låg en anda af frid och ljus öfver gumman Algotsons lilla bostad; gardinerna för de klara fönsterna voro hvita som snö och geranierna och balsaminerna stodo blommande i sina, med veckadt papper öfverklädda krukor; golfven voro renskurade, rensopade och släta, som om de Varit bonade, och frun sjelf var så fin och nätt i sin enkla, men prydliga drägt. Tante Elisabeth gick ut i köket för att syssla med qvallsmaten och Rosa gick till sin savoritplats: en liten berså af doftande caprisolier. (Forts.)