Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1854, sida 2

ester dagens tystnade oro och buller, kännes så behagligt. Hågkomsten af dylika stunder, äro skatter som förvaras i hjertats innersta, assöndrade från den yttre verlden och våra alldagliga bestyr; de likna intet annat på jorden; dessa episoder ur känslornas historia kännas, men kunna ej omtalas, ty de äro ju inga händelser, utan blott — utslygter till en idealisk verld. Om du står vid hafvet, på höga berg, på ruiner, eller framför olyckan, hvad söker ditt öga med trängtan? — Vänskapen, så säger en stor författare, och huru mången är det ej, som någon gång i lifvet känt behofvet af en annans deltagande hjerta? Det blef så öfverfullt i Rosas unga hjerta och dock kändes det så tomt. . . . Ett par klara tårar rullade långsamt ned öfver kinderna. Fremlingen såg det; äfven ban tycktes känna denna längtan efter sympati. Hans blickar hvilade ännu en gång på Rosa med den underliga klarheten. Det syntes som ville Rosa komma från sin dröm; hon for med handen öfver ögonen. — Farväl! hviskade han, jag har sett en tafla, som endast målas på minnets duk. Farväl! — Farväl! svarade Rosa och lade utan motsträfvighet sin hand i den främmandes som räcktes henne.