Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1854, sida 1

te handren samman, lade dem öfver sitt klappande bröst och stod försankt i beundran och andakt. Rosa Algotson (sä hette den unga slickan) var enda dottren till en gammal sjökapten. Hon hade tidigt mistat sin mor och blifvit ösverlemnad ät sig sjels. I skolan hade Rosa varit alskad af alla sina kamrater, men ej sastat sig vid någon; hon var slitig, sattade latt det som lärdes henne, visade cen vänlig höslighet mot alla, men förblef dock sluten, utan att låta någon ana en skymt af silt inre lif, hvilket gjorde att mången dömde henne att vara kall, och förundrade sig öfver huru denna stolthet och köld i känslan kunde stå tillsamman med de mörkblå ögonens djupa sulla lif. Rosa vexte upp och blef en verklig skönhet, men lika otillgänglig för alla; hon lemnade skolan, läste för presten till nattvarden, men knöt ej derunder något af dessa vänskapsband, så vanliga bland unga flickor. Den enda gemenskap hon sedan hade med sina fordna kamrater, var att hon vänligt helsade dem på gatan och besvarade de ytliga frågor som gjordes henne, då hon om söndagarne träffade någon al dem under gången till och ifrån kyrkan. Rosen i Grenna, (så kallades hon allmänt) tycktes ej veta af det värde andra satte på hennes yttre sagring, tycktes aldrig hysa