Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 3

En phalanxtere. (Ur Hemmen i Nya Verlden af Fredrika Bremer.) Vi kommo fram till NewJersey och till den lilla staden NewArk. Det mötte oss en färdvagn från phalanxteren, för folk liksom för potatis, och i den stufvade vi oss in under ett hvälfdt tak af oljegult lärft, som skyddade oss för regnet. En vacker ung man af phalanxteren s folk körde för oss med ett par tresligt frodiga hästar, och efter att ha plöjt sanden i ett par timmars tid, kommo vi fram till phalanxteren, ett par stora hus, nned flera mindre omkring, utan någonting särdeles uumärkande i arkitekturen. Landskapet rundtom såg park-likt, vackert och vänligt ut; mark och träd, voro ännu helt gröna. NewJersey är bekant för sitt milda kliraat och sina goda frukter. Vi fördes in i en sal och undsägnades med en middag, som icke kunde ba varit obättre i Arkadien; omöjligt kunde man der ha bättre mjölk, bröd och ost. Här hade man äfven kött. Här återfann jag den familj från phalanxteren, som först inbjudit mig dit, och lärde känna i den Marcus S—s syster och svåger, tvenne allvarliga, innerliga menniskor, med en djup tro och kärlek till associationens id, och som varit ifrån begynnelsen med om anläggniagen här. M:r A., som tydligen jemte enthusiasm har ett godt och redigt affärshufvud, med organiserande kraft, har varit prest och verkat länge och välgörande som missionär bland de fattiga minister at large, som det här i landet kallas; sedan har han lesvat i tio år som farmer i en af de vestra staterna i Missisippidalen, odlat mais och frukter, och funnit sig väl i den rika natur-ensligheten; men nu, sedan hans barn växt upp, blef den för enslig för dem och stugan för trång, och för deras utvecklings och uppfostrans skull flyttade han åter närmare den stora verlden. Men i det han slöt sig närmare till den, beslöt han med detsamma lefva för den del af dess lif, som syntes honom närrnast idealet af ett kristligt samhälle. Han och hans hustru och några andra gifta par, alla enmusiaster för denna ide, slöto sig tillsammans och bildade här för åtta år sedan den association, som nu kallar sig ÅNev Amerikan Phalamxtery. Hvar medlem satte in en summa af 1000 dollars (4000 rdr rgs) och man köpte jord och begynte arbeta tillsammans, enligt lagar som sällskapet uppgjort. Stora besvärligheter mötte i början, i synnerhet genom brist på medel till att bygga hus, inköpa redskap o. s. v. Det var vackert och rörande att höra hvilka mödor och arbeten fruntimmer underkastat sig, som föga varit vanda vid sådana, huru stadigt de uthärdat och med hvilket godt mod, och huru de blifvit broderligt biträdda af männerna, SOM i hvad arbete som helst, liksom qvinnorna, blott sett arbetets heder och nödvändighet, och ieke frågat efter om det var karleller fruntimmers-syssla. De hade slitit mycket ondt, men hade derunder blifvit starka och tåliga. De hade nu öfvervunnit det värsta, och anstalten var i betydlig förkofran; man var betänkt på att bygga nya hus, isynnerhet en stor matech sällskapssal, samt att i kök och tvätthus införa machinerier, som skulle borttaga det tyngsta af handarbetet. Medlemmarnes antal hade gått upp till några och sjuttio. Anstalten har sin egentliga inkomst af qvarnar och jordbruk samt fruktträdgårdar; — man odlar persikor, meloner, tomatoes (ett slags mycket grann, röd frukt, som begagnas som sallat och älskas allmänt). I qvarnarna males Homouny, eu slags gryn af mais (eller indianskt korn) som kokas till gröt och ätes allmänt, i synnerhet till frukost. Om aftonen församlades en stor del af phalanxteresamhället i ett sällskapsrum; åtskilliga personer blefvo mig föreställda, och jag såg en hel hop rätt vacker ungdom, i synnerhet voro Marcus 8—s ålsta systerbarn Abbie och hennes bror idealiskt vackra. Bland männerne voro flere i grofva kläder, men alla voro snysga och hade i umgänget något mycket allvarligt och godt.