Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1853, sida 1

af Sverges läkare, och följaktligen kan hvad som tilldelas dess fond komma blott få af denna korps till godo, hvilka dymedelst erhålla ökade pensioner. Väl må det medgifvas, att en förökning torde blifva äfven dem till nytta, som hädanefter vilja i anstalten inga, medelst i någon mån i framtiden ökade pensioner, men det är dock mycket tvifvel underkastadt, om en sådan liten framtida förökning må kunna förmå någon att deruti vidare, än hvad nu är fallet, ingå, då vida vigtigare skäl strida emot ett sådant deltagande, så att väl ändock den blifvande förökningen torde stadna vid de nuvarande delegarnes riktande. Orsaken nemligen, hvarföre denna anstalt icke har lyckats att tillvinna sig pluralitetens af läkarne sympathi, ligger i sjelfva det ändamål, inrättningen har för sig satt, och hela dess deraf följande anordning, hvilka ingalunda afse åldrande, orkeslösa läkares, deras enkors eller faderlösa barns understödjande efter behof, såsom t. ex. förhällandet är i grannstaten Danmark, och såsom de fleste svenske läkare äfven skulle det önska, utan endast att utgöra en sparkassa, hvari läkarne insätta sina besparingar för att förräntas, och hvaraf pensioner utlofyas i mån af insatsernas storlek. Förmögnare läkare, som årligen kunna göra större insatser, erhålla tillfölje deraf större pensioner och tvertom, likasom ock deraf naturligen följer, att de melel, som gisvas till fondens förstärkande, äfven i samma proportion komma till utdelning, och att de läkare, hvilkas inkomster icke tillåta dem att göra några årliga insatser, icke heller erhålla någon del af gåsvan för sig, enka och barn, då de dock äro de, som häst och egentligast vore deraf i behot.) . . Härtill må läggas den ytterligare upplysningen, att delegarne i pensionsinrättningen äro egentligen Stockholms-läkarne, hvilkas belägenhet ingalunda är så beklagansvärd, som skildringen i A. B. åsyftade att visa. De flesta läkare i Stockholm förena med sin enskilda praktik anställningar vid Carolinska institutet, vid sjukhusen, barnhusen, diverse hospitaler, i sundhetskollegium, m. m., hvilka äro ganska lönande. Ingen alundas dem detta, men då man, på grund af deras bekymmersamma ställning, anropar allmänheten om hjelp för dem, så har man begått ett stort misstag. Hulvudskälet för vår motvilja mot förslaget var dock dess egenskap, att vara i hög grad opraktiskt. Och lika villigt vi understödja förslag till allmän eller enskilt välfärd, som visa sig ändamålsenliga, lika mycket bjuder det oss emot att understödja sådana der möjligen välmenta, men okloka och pjunkiga silantropiska projekter, som endast narra penningar ur beskedligt folks fickor, utan att medföra ringaste nytta. Att det ifrågavarande förslaget är ett sådant, skola vi ytterligare bevisa. Efter hvad vi redan visat, kan ett kapital på 20,000 rdr bko endast bereda 3 pensionsrum å 500 rdr rgs åt en läkarekorps bestående af mellan 4 å 500 medlemmar. A. B. invänder häremot, att den föreslagna summan skulle utgöra en grundfond, för att rädda pensionsföreningen från upplösning och hjelpa den uppför backen, för att lifva modet hos dem som skulle skörda frukten, att göra stora och kraftigare ansträngningar. — Vi sörbisågo alls icke detta förhållande, men ohjelpligt praktiska som vi äro kunde vi ej undgå att göra den kalkylen, att om äfven fonden, innan den anlitas, får vexa till dubbelt belopp, så lemnar den ändock icke mer än 6 pensionsrum. Och när nu A.-B. sjelf upplyst att bland 100 lakare 24 uppnå 70 år, så följer deraf, att bland de 430 svenska läkarne skulle öfver 100 upp) Såsom läsaren snart erfar, dela vi icke denna insändarens åsigt om pensionsinrättningarnes organisation. A A